Det fördolda - ett spänningspiller värdig en boknörd

Sicken överraskning! Helt otippat blev Det fördolda (skriven av Rosenfeldt och Hjort) en läsupplevelse med magpirr av spänning, irritation över den egocentriske (men mycket intressante!) huvudpersonen och slutet bjuder på en oväntad händelse av det slaget man trodde man hade sett det sista av.

Man kan ibland tänka att det ges ut tretton deckare på dussinet, men det här är inte en sådan bok. Den är välskriven, nystar upp alla utlagda trådar och ger många sköna personporträtt. Det känns som om författarna har gjort mycken och god research inför den här romanen, för det är riktigt snyggt gjort.

Eeh. Vad skulle jag mer säga? Läs den. Jag har skrivit mer utförligt om den Här. Utgiven av Norstedts.

Utrensning - Sofi Oksanen

Aliide sitter ensam i sitt hus ute på den estniska landsbygden när hon får syn på ett dyngsurt bylte ute på gårdsplanen. Det föreställer en människa, men Aliide tvekar inför att gå ut och undersöka hur det kommer sig att flickan hamnat där. I stället får läsaren följa ett, till en början, oväntat resonemang kring skillnaden mellan strumpbyxor från öst och silkesstrumpor från väst. De här strumporna såg ut att komma från väst, för de glänste till och med i leran. Strumpbyxorna ska visa sig vara ett återkommande tema med stark innebörd.

Flickans namn är Zara och Aliide anar nog snart vad den unga kvinnan har råkat ut för. Zara gör sitt bästa för att inte behöva berätta den verkliga historien om vad hon har varit med om och så kommer det sig att de båda kvinnorna tassar omkring varandra för att berätta så mycket som möjligt utan att avslöja sig.

Romanen utspelar sig både i en dåtid och en nutid och väver på ett fantastiskt berättande sätt ihop de två tiderna med Aliide i huvudrollen. Hennes förflutna, där både det hon drabbats av och själv förorsakat, kommer ikapp henne. Ute i sitt hus har hon varit besparad obehaget att tvingas konfronteras med sin systers och hennes familjs öde, men när Zara kommer måste allt komma upp till ytan. De båda kvinnornas, både den äldres och den yngres, erfarenheter är så lika trots att det skiljer en generation dem emellan i ålder. Skam, förnedring, utsatthet och kämpavilja förenar dem och romanen bjuder på en delvis blodig och våldsam uppgörelse.

Jag köpte boken för att slå ihjäl lite tid och hamnade på en bänk inne i vår lilla stads stora köpcentrum (det finns två rulltrappor!). Människor kom och gick medan jag bläddrade och läste, läste och bläddrade. Efteråt hade jag ont i huvudet av att ha rynkat pannan under så lång tid.

Det känns som om jag har fått mina fördomar om öststaterna besannade. Där lever man ett hårt liv och fryser medan man odlar sockerbetor och äter lök, männen är grymma och försupna och kvinnorna blir misshandlade och sexuellt utnyttjade. Ändå är det här en oerhört välskriven och läsvärd roman. Jag kunde inte värja mig och därför kunde jag inte läsa boken strax innan läggdags heller.

Nu har jag så många frågor. Svaren, förstår jag, kommer inte att vara entydiga och tolkningarna kommer att vara många och olikartade. Då känns det tryggt att få pröva sina tankar med en bokklubb, men vi kommer inte att mangla Utrensning förrän i januari. Någon annan som har läst som vill kommentera?

Bäst off the åttis

Jag sitter här med en närmast obetvinglig lust att smeta på mig ett ljusrosa läppglans, spraya på mig Date och krusa håret. Köpa tubsockar att dra över byxbenen, hyra en moviebox och spela Donkey Kong. Köpa en kavaj med axelvaddar, lyssna på Samantha Fox och titta på "V". Jag vill köpa ViraBlåtira och CocoBahia, dricka Sunkist i småtetra och gå på kyrkans miniorer, där luften är tjock av tyst förmaning.

Jag har läst Morgan Larssons Radhusdisco och suckar nostalgiskt var tredje minut. Inte för att jag var speciellt gammal, varken i början eller i slutet av 80-talet, men jag känner igen mig i så mycket av det som beskrivs genom Morris ögon. Han är en helt underbar liten kille som hinner bli ganska stor innan berättelsen avslutas. Du kan läsa mer om läsupplevelsen här.

Känn bara på de här formuleringarna och fråga sedan dig själv hur sugen du blir på att läsa:

Conny... hade en naturlig charm. Med sina smilgropar och pigga ögon. Jag önskade att någon skulle säga något sådant om mig någon gång. Det jag brukade få höra var "gör det inte svårare än vad det är Morris".

Eller när Morris går omkring med "en coolhet som känns tunn som en såpbubblevägg när man är ihop med tjejen som har störst bröst i klassen".

Om du har egna erfarenheter av 80-talet måste du, bara måste du, läsa den här boken. Bok och bild från förlaget.

Kan du din S.A.T.C.?

Jag har sett de flesta avsnitten av Sex And The City. S.A.T.C. även kallat, i alla fall av mer hängivna tittare. Boken om Carrie och den person hon var innan hon hamnade i New York damp ner i brevlådan förra veckan och jag har knallat och småläst om den närmast kultförklarade fiktiva personligheten.

Carrie är som tonårsflickor är mest; otålig på att gå ut sista året på High School, navelskådande tillsammans med sina bästa och närmaste vänner och har svårt att fokusera på skola och vänner när en ny, snygg kille börjar på skolan. The Carrie Diaries av Candace Bushnell är en klassisk highschool-berättelse där hjältinnan slits mellan att vara den hon borde vara eller att spela med i det svåra spel som många tjejer dras med i och som innebär att de inte är sanna mot sig själv. Carrie har dock skinn på näsan och räds inte att utmana de populära eleverna som skulle kunna göra livet surt för henne, även om vägen till den insikten är både vinglig och ibland missledande.

Ändå väntar jag hela tiden på någonting mer och ställer mig frågorna: Var är skomanian? Enda gången skor nämns är det ett par röda lackskor som hon benämner som "bara skor". När blir Carrie ett skofreak som bara måste ha ett par Jimmy Choo eller Manolo Blahnik?

Var är skrivandet? Visst, det smyger sig på där målet är att komma in på en skrivarkurs i storstaden hon så hett längtar efter att få erfara. Nu är det en bisak som flimrar förbi mellan kärleksproblem och svartsjukedraman.

Hur står det egentligen till med familjeförhållandet? Jag har för mig att Carrie i tv-serier påstår att hennes far lämnade familjen och att man inte närmare får följa vad som händer med modern. I den här versionen är mamman död och pappan, ett matematiskt geni som bättre förstår sig på varför det är uppenbart att Z blir ett godtyckligt tal än hur hans döttrar faktiskt fungerar.

Därför är det skönt att Carrie, som faktiskt kommer in på skrivarkursen, blir rånad och därmed måste ringa till en person hon aldrig träffat. Samantha Jones lyfter på luren och i samma stund som förhistorien om Carrie tar slut blir känslan av S.A.T.C. bekant. Fortsättning följer? Det är i alla fall nu det börjar bli intressant. Någon som vill dementera eller bekräfta likheter och skillnader med tv-serien? Jag misstänker att jag kan få svaret genom att googla, men tänker låta bli.

Bok och bild från förlaget.

Mikael Niemiskt

Jag läste ut Mikael Niemis Skjut apelsinen i går på jobbet. Vad jag gjorde under tiden? Åt en apelsin faktiskt. Min rektor förser kollegiet med frukt varje måndag (applåd!) och jag brukar aldrig äta apelsiner. Det är sormigt och man blir ful om fingrarna. Ändå åt jag en. Vilken påverkan.

Ungdomsromanen var... Niemisk. Den mannen har ett språk som man genast känner igen, på samma sätt som jag genom att se ett elevarbete utan namn genast kan veta vem som har skrivit det. I den här romanen gör sig hans språk dessutom exceptionellt bra där hans råa, verklighetstrogna beskrivningar av en ung människas personliga kamp för att förstå sig på livet blir brutalt ärligt. Jag vet inte om jag tycker om romanen. Det är en läsning som man liksom inte tycker om eller inte tycker om. Det är snarare läsning som berör eller inte berör och mig berör den. Den gör mig illa berörd, samtidigt som den lockar till en del skratt. Mer om denna i Bokgalleriet.

Som om livshändelser och beslut, eller i det här fallet bokläsningen, hakar i varandra som osynliga kedjelänkar greppade jag tag i nästa bok: Vi måste tala om Kevin. Vad den handlar om? Skolskjutning och en mammas ältanden och funderingar kring vad som ledde fram till denna händelse. Något nedslående läsning... Förslag på någonting mer upplyftande mottages tacksamt.

Anna Karénina och bokcirkeln

När förväntningarna på romanen inte infriades tog bokcirkeln över och vägde upp. Anna Karénina av Lev Tolstoj är avhandlad och läsningen bjöd på stort intresse varvat med rynkad näsa. Mer om detta i Bokgalleriet.

Bokcirkelsamtalet om boken i poddversion från P 1 räddade dock hela läsningen och detta visade att du kan få stor behållning av en bok, trots att du inte tycker vidare värst bra om den, om du bara får samtala om den med någon annan. Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg samtalar i fem delar utifrån olika händelser och teman under ledning av Marie Lundström.

En klassiker, liksom Greta Garbo i huvudrollen när filmen spelades in.

Läst och uppätet

Mina barn är intressanta. Kanske inte för andra människor att höra om, men för mig i alla fall. Jag är något jävig i sammanhanget, men med en mors rätt. Jag kan konstatera att femåringen inte tycker om läsk, för det är starkt och äckligt. Så bra då. Då är det ett barn mindre i världen som sköljer sina tänder i socker. Sedan kan jag slå fast att tvååringen inte tycker om glass. Han tar lydigt emot en när vi fiskar fram dem från frysen, men sedan sitter han bara och håller i den tills den ligger utrunnen över kläderna. Okej. Ett barn mindre som suger i sig socker och förstör en soffa.

Senaste boken att mura in i bokhyllan är Fallet Vincent Franke av Christoffer Carlsson. Boken i sig är rätt intressant och avhandlad i Bokgalleriet, men minst lika intressant att författaren är född 1986 och studerar kriminologi. Född -86. Bara en sådan sak. Välskrivet och intressant samtidigt som skrivandet har ett stråk av valpighet i sitt utförande var det en intressant roman om en värld som tack och lov är okänd för mig.

Nu då? Anna Karenina. Verkligen? Jag vet inte det jag...

10-talet

Nu är det här. 10-talet. Så snabbt som åren går kommer vi snart att tala om 20- och 30-talen och inte mena T-Fordens lansering, tändstickskungar eller depressionen. Mycket nytt står för dörren, även om det inte känns så stor skillnad mellan klockslagen 23.59 31 december 2009 om man jämför med 00.01 1 januari 2010. Det är som när man fyller 30: jag tänkte nog att jag skulle känna den där stora känslan. Känslan av att äntligen ha blivit vuxen. Men det hände inget. Det hände inte så mycket ikväll heller, förutom att vi hade det sååå trevligt och nu har hårt sovande barn i sina sängar.

Ändå vet man lite grann vad som väntar under det nya året: Ivanhoe, historiens största anti när det gäller hjältar, kommer att vela i valet mellan två vackra kvinnor, han kommer att välja fel det här året också, han kommer att ligga och stöna av smärta 2/3 av filmen innan han vinner sista striden på walk over.
Sedan väntar tvåårskalas för lilleman. Han har aldrig varit liten utan blev stor så snabbt. Jag kommer knappt ihåg att han inte gått, sprungit, slagit sig eller pratat.
Jobb, jobb och jobb. Roligt och jobbigt.
Bröllop. Det blir mycket trevligt. Brudparet i fråga kommer säkert att bjuda på stora överraskningar och det känns ungefär hur spännande som helst.
Etc.

Samtidigt bjuder nog tiotalet på många oväntade händelser också. Tack och lov. Tänk om man visste vad som väntade - då skulle jag nog inte vilja vara med. Tjoho, tjoho här gungar en ko.