En skrönikör och flickan från landet

Torgny Lindgren. En nutida gigant. En intellektuell som jag har bekymmersamt svårt att läsa, men som jag samtidigt - närmast saligt - tycker om att höra. 

Han fick benämningen skrönikör av mig efter dagens sittning. Det var dag två på litteraturfestivalen i Umeå, men det var nummer ett som satt på scenen. Torgny Lindgren och Kerstin Wixe bjöd på en personkemi och ett underbart samtal om ett berättar- och läsar"vi". Det tar jag med mig från den här helgen. 

I övrigt har jag sett och lyssnat till Sjón, en isländsk poet som bland annat skriver texter till Björk. Jag visste ingenting om honom, men tyckte ändå instinktivt bra om honom eftersom han var påtagligt lik Gary Oldman. Man ska aldrig underskatta en väl sittande mustasch. Viktig lärdom. 

Jag har också sett och lyssnat till Sofi Oksanen. Jag har bara läst Utrensning, men oj så bra den var. Denna färgstarka kvinna, med rötter både i Finland och Estland, satt bland annat och fördömde Ryssland och propagandaapparaten. "Allt Ryssland säger är lögn. Punkt.", var hennes meddelande. Även i ett mindre rött Umeå skulle den repliken ha rivit ner lika stora applåder. 

Sedan gick turerna till andra, mindre tippade sittningar: Kringlan Svensson och Valle Westesson berättade om boken Snille och smak - guldkorn från Flashback Forum. Mycket intressant. Kanske inte högkulturellt, men det är som med snabbmat - det mättar för stunden. 

Sista jag såg fredag - Suzanne Brøgger som talade (på någon märklig skandinaviska istället för att förföra oss med sin gungande danska) om den nyutkomna romanen. Jag vet inte vad den heter och kommer bara ihåg någon koppling till Nalle Puh, allt detta bara för att hon är så vansinnigt vacker. Det är vidareledes den enda kvinna klädd i leopardklackar som är värd att lyssna till. 

Senare på kvällen gick vi på festlig middag och blev där underhållna av en förtrollande Solja Krapu som, med röda klackar värdiga Dorthy, på sjungande finlandssvenska läste dikter med eldigt kroppsspråk. Jag dristar mig till att säga att hon stal hela showen. 

Helgens sämsta var en podcastinspelning av Flumskolan. Tråkigt. 

Helgens mest internationella är nog stunden när Yukiko Duke intervjuade japanska Yoko Tawada. Öst möter väst och väst får se på sig själva utifrån. Underhållande och intellektuellt, men jag var alltför trött för att uppskatta det fullt ut. 

Som om inte detta vore nog så har de här dagarna dessutom innehållit timmar av god samvaro med fantastiska kollegor. SOM jag uppskattar dem och SOM vi kan skratta - både åt oss själva och åt andra. 

Trött, men tankad med härliga upplevelser vilar jag nu ut med familjen.