Högläsning! Igen.

Petter och DN har förstått det här. 

Högläsning is the new black. Jag är helt med. De flesta älskar högläsning, men får tyvärr alltför få tillfällen att uppleva det. Det är bra med inlästa böcker, men inte alltid samma sak. För mig är det någonting med närheten och helheten i läsningen som är själva grejen. Frågorna som poppar upp, de delade skratten eller det chockartade i att en av följeslagarna i boken plötsligt störtar mot sin död. 

Petter twittrar om det och DN skriver om vikten av högläsning i den här artikeln. 

Jag och han som fyller tio år i år läser just nu Gregor från ovanjord och vi närmar oss så sakteliga slutet. Hans ögon sluts efter en stund och han andas så tungt så tungt, men han vill aldrig sluta. Boken borde förses med en varning om att den allvarligt kan inverka menligt på unga personers sömnvanor. Varje kapitel slutar med någonting spännande och så vill man läsa bara lite till... En perfekt bok för högläsning alltså. 

Slutet ja. Det är inte ovanligt att jag läser slutet i förväg, för jag är så rädd att jag inte ska få möjligheten att läsa det och få reda på hur det går. I och med att det inte är mycket kvar av boken bestämde jag mig för att läsa ut den i förväg (sonen hade somnat) och den är så bra! Slutet är schnyggt! Mer om den i Bokgalleriet, alldeles strax. 

Och på tal om högläsning: jag har läst högt för mina egna barn och för andras barn. Jag har till och med läst barnböcker högt för mina elever (18-åringar som skrattar tillsammans åt Bockarna Bruse på badhuset). Jag har läst första kapitlet ur en massa böcker för mina elever och har sedan fått nöjet att se dem gå till biblioteket för att låna. 

Många älskar alltså högläsning och nu har vi (ännu) mer papper på att det fyller en funktion också. Mer böcker åt folket alltså.