Saltoluokta

Vi har levt i vad som närmast kan beskrivas som kollektiv de senaste veckorna. Det är systeryster och broderroder som varit uppe och hälsat på. Det har varit vuxna och barn, sällskapsspel, bad och badkläder, loppisar och stadsturer - och en massa, massa mat. Vi är inte sådana som äter en krämlunch när vi är tillsammans. När vi väl sitter där allena, då åker krämen fram. Och oj, så gott det kan vara med icke-mat.

Sommarens höjdare, i dubbel bemärkelse, var resan till Saltoluokta. Tänk. Trettio mil och så vackert och så annorlunda. Ett och samma berg, men i olika skepnad och skiftningar för varje timme. Det har varit otroligt mäktigt och fantastiskt roligt. Jag vet att det går inflation i superlativen, men det är svårt att på ett rättvisande sätt beskriva det vi har fått uppleva.

Första dagen gick vi en kort tur men drevs på flykt av myror. Det var miljontals på de sandiga stigarna och de små barnen blev galna. Dag två delade vi upp oss så att syster, make och pappa gick till samevistet på andra sidan berget. De besökte också ett vattenfall och bytte bort pannkaka till ett par glada arbetare. Bror och brors fru gick på toppbestigning medan jag och mamma tog hand om barnen. Efter en kort tur hade de minsta, en på tre år och två på sex år, fått nog, så de vände om. Jag och en elvaåring, en tioåring och en nioåring, fortsatte en bit till. Och en bit till. Och en bit till. De ville upp till trädgränsen och sedan till den där toppen och till nästa topp... Vi hade nog kunnat följa med till samevistet vi också.

Hemresan ledde till ett stopp på vackra Storforsen som bjöd på bad och nästa fina naturupplevelse innan hemmalivet tog vid igen. Nu har snart alla stockholmare åkt hem igen och vardagen tar vid. Det är både skönt och vemodigt på samma gång.