Och visst klarar man - jag- sig bra. Det är inte samma sak att se det i efterhand. Det är som med allt annat: när jag har sett ett program vill jag helst diskutera det med någon annan. Om alla andra har sett det förra veckan är det få som vill prata om det senare. Samtidigt dränks vi i bruset av alla medier och både närminne och långtidsminne får stryka på foten.
Pojken har spelat fotbollscup i helgen och det var väl där lördagen eventuellt inträffade. Snöfall, slask och allmänt skitväder vägdes upp av varma, trevliga och pratoföra människor. Vi föll i finalen mot ett lika fint lag som vårt eget och vi firade efteråt att vi vunnit ett silver. Tänk så många trevliga människor det finns, både på och utanför fotbollsplanen.
Jag är nog sist på bollen som ser Glee. Tv-serien spelas upp från ett Netflix som har fått jobba hårt under den här månaden. Jag ser serier när jag tränar på crosstrainern, när jag lagar mat, när jag... Ja, lite så där innan jag somnar. Samtidigt har utmanat eleverna, årskurstreorna i religion, att mediefasta. Jag ska alltså inte göra det själv, utan utmaningen är helt och hållet deras. Då är det extra roligt att höra föräldrar på fotbollen som står och pratar om att deras barn inte har kunnat googla eller sitta ner och se på tv hur som helst under den här veckan. Eleverna, många av dem i alla fall, försöker.
I övrigt är det nedräkning till resan som väntar i slutet av maj. Barnen längtar och jag längtar. Det är ett glädjeämne som är välbehövligt i nationellaprovrättningstider. Timlönen är riktigt usel just nu. Jag snittar på 65 timmar i veckan, eftersom antalet elever är tresiffriga och den totala pappersmängden är fyrsiffrig... Inte hjälper det att läkaren i Sunderbyn säger att jag inte får åka på solsemester eftersom "Do for hodcancer". Jag chansar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar