Det är en underdrift att säga att unge herr H tycker om sin morfar. Igår sa han appropå ingenting att:
- När jag sover hos mormor och morfar sover jag bara med morfar.
- Ja, just det. Varför sover du bara med honom?
- För att han är bäst.
- Varför är han bäst då?
- För att han är bara det.
- Men är inte mormor bra då?
- Jo, men morfar leker med mig jämt när jag säger till. Jag älskar min morfar.
Det är inte det att han inte älskar någon av de andra fantastiska vuxna han har i sin närhet, men det är som om det har varit någonting speciellt mellan morfar och honom redan från födseln. Det är något sorts "Anton och Emil"-band som inte går att förklara.
Fyraåringen har fått några väggdekorationer föreställande Spiderman och igår hörde jag honom, fyraåringen alltså - inte Spiderman, böka omkring i sängen. När jag tittade in höll han som bäst på att öva på olika Spiderman-poser. Fortfarande fyraåringen alltså, inte Spiderman.
Lillgalningen förstår precis allting. Jag kan fråga honom i stort sett vad som helst och han svarar "Jååhå" eller "Näääää". Förutom om jag frågar om han har bajsat, för då springer han iväg.
Jag hade planerat för en tidig kväll, men sedan kom jag på att det är Project Runway klockan 22.00. Är huvudet dumt får kroppen lida och jag tror att det blir det senare ikväll.
1 kommentar:
här är mormor HELA världen för fyraåringen, hon är helt enkelt det bästaste och när han blir stor ska han flytta in och sköta henne när hon är gammal. de har också det där bandet. ja, och så spiderman då förstås, honom får vi inte glömma...
Skicka en kommentar