Visar inlägg med etikett 2011. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2011. Visa alla inlägg

torsdag 10 november 2011

Med lite vaddering kan du använda den som trosskydd

Jag skulle kunna vara himla taskig och liksom skriva hur himla tunn den här boken liksom är. Man skulle liksom kunna säga att om den bara hade varit lite typ vadderad så hade den typ gått att använda som trosskydd eller nått, för så himla tunn är den.

Det handlar då så här om Nadja, då, som typ är 44 år gammal och som så himla gärna vill ha en unge. Hon kan typ inte få egna barn så hon måste som liksom adoptera en. Det är bara så himla typiskt att Kina typ stänger möjligheten för ensamma mammor precis när Nadja liksom har kommit så nära att få en unge. Däremot kan hon få en unge om hon hittar sig en man, vilken som helst, som kan gifta sig med henne inom typ 28 dagar.

Då är det så himla tur att hennes himla syrra måste ha någon som kan bo i deras hus uppe i lappmarken medan hon själv typ måste åka till Paris och ha en massa sex med den karl hon är gift med eftersom de bråkar så himla mycket. Och SÅ HIMLA TUR att det finns en ogift karl i Missångerträsk, som vill gifta sig med henne - bara hon är ärlig. SÅ HIMLA TYPISKT att hon ljuger typ APMYCKET och att renmannen då inte vill gifta sig med henne längre.

Så stockholmskt att Peter Jöback är på Nadja om obetalda fakturor och att kungen och Silvia roas av ett talande treorör, men faktiskt himla surrealistiskt och aproligt att allt barkar i slutet.

Nu kanske det låter som om jag liksom APHATAR den här boken, men det GÖR JAG INTE. Jag har skrattat APMYCKET under de 49 minuter den tog att läsa. Om man inte läser bara vartannat ord tar den ungefär dubbelt så lång tid att läsa, men den är himla rolig om man inte stör ihjäl sig på hur tunn den är.

Från typ Piratförlaget. Glada hälsningar från Missångerträsk.

måndag 17 oktober 2011

En bra, rosa bok

Jag läste en dålig bok. Jag hade läst allt på pockettoppen. Jag ville inte bära med mig en tung inbunden bok. Jag ville läsa någonting lättsmält och tänkte att en bok med rosa omslag borde vara vad jag letade efter. Så kom det sig att jag fick Marshmallows till frukost i min ägo.

Mer om handlingen i Bokgalleriet. Jag kan bara säga att romanen inte är lika sockersöt som den ser ut att vara, men den är absolut läsvärd och jag tycker mycket om omslaget.

fredag 30 september 2011

Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst är den bokklubbsbok vi valt att läsa i bokklubben den här gången. Jag var tydligen med och valde den. Jag kan för mitt liv inte förstå varför, eftersom jag har haft en tendens att bli en aning mörkrädd när jag är hemma mycket ensam. (Jag sär, jag sär. Ta dig samman kvinna!) Att läsa en bok som handlar om sådant som kan dölja sig i mörkret är inte det smartaste infall jag har fått den här hösten.

Läsningen romanen bjöd på är det inget fel på. Man ska bli lite skrämd och jag blev lite skrämd. Man ska sörja lite och bli lite arg på hur det går för Maja och man sörjer lite och blir lite arg. Plötsligt blir den lite skräckiga romanen en liten kärlekshistoria, så man går från att känna skräck till att bli lite kär.

Amanda Hellbergs bok är välskriven och känns intressant, inte minst tack vare djupdykningarna i konstakademiska redskap och miljöer. Det kommer att bli intressant att diskutera boken i bokklubben, eftersom jag misstänker - och hoppas - att vi glider in på samtal om det övernaturliga och den där känslan man kan få av att någon står bredvid en. Den där varseblivningen att man ser någon i ögonvrån, men om man vrider på huvudet finns ingen där.

En helt annan recension finns här och bok och bild är fådd av förlaget. (Japp, så svensklärare jag är skriver jag fådd, som i given åt mig.)

tisdag 27 september 2011

Välkommen hem - Johanna Lindbäck

Från London till Luleå. Gemensamma nämnare? Inte andra än att båda städerna börjar på bokstaven L. Sara reser hem efter ett år i Svenska skolan i London och återvänder för att fortsätta sitt gamla liv. I alla fall är det vad hon tror, men att komma hem är inte lika enkelt som hon hoppats. Hon har rejält med magpirr inför att träffa Mattias igen. Finaste fina som hon lämnade för att åka bort och som sa att det var antingen allt eller inget. Åkte hon så skulle de inte ens vara kompisar längre.

Johanna Lindbäck berättar om det svåra att komma hem när Sara inser att det inte bara är hon själv som har förändrats, utan alla runt omkring också. Inte ens lillebror är sig riktigt lik eftersom han står framför spegeln och stajlar håret.

Mitt i allt det svåra och med magpirret efter de första forcerade samtalen med Mattias dyker nästa magpirr upp; Adrian. Killen som Sara först är duktigt irriterad på när han har stulit hennes tvättider. Killen som får henne att göra någonting hon aldrig trodde hon skulle pröva på: jujutsu. Killen som får henne att vara en annan Sara än den hon själv tänkt sig vara.

Någonstans där landar den här boken. Den beskriver dels det oändliga ältandet som kan vara så typiskt för en tonåring som är alldeles för upptagen med sig själv, dels insikten om att världen fortsätter att snurra oavsett om jag vill det eller inte. Jag tycker väldigt bra om berättelsen i sig och när jag läser att författarinnan gillar Sarah Dessen förstår jag några av de bottnar jag tycker mig känna igen. Det jag stör mig riktigt ordentligt på är språket när engelskan haglar i tankar och dialoger. Greppet ger absolut en tydlig beskrivning av hur saker och ting göres och låtes, men eftersom jag stör mig så fantastiskt mycket på detta i mitt yrkesliv (och mitt privatliv för all del) förtar det lite av den där absoluta åsåbradethärär-känslan.

Titeln på boken är Välkommen hem och i början av boken får orden en nästan ironisk klang. Välkommen hem, liksom.I slutet, som jag inte ska avslöja, är det mer ett välkomen hem med ett lättat leende på läpparna. Ett par nykyssta sådana för övrigt. ♥

Bok och bild från förlaget.

tisdag 6 september 2011

Thydell gör att du får återuppleva himlen och helvetet med att vara tonåring

Johanna Thydell är träffsäker och hon har gjort det igen i den här boken. Vissa sidor i Ursäkta om man vill bli lite älskad pryds av "noriska ordspråk", t.ex. kärlek börjar ofta någon annan stans, alla sätt är bra men inget funkar, alla vägar bär till fuuuuuck, surt sa räven om rödhåriga...
Baksidestexten säger egentligen allt:
"Välkomna ska ni vara till livet med Nora Jonasson! Här älskar man människor som inte älskar tillbaka. Här pluggar man till prov man ändå misslyckas på. Här blir man bjuden på fester men orsakar istället katastrofer på balkonger. Här är man vän med vänner som plötsligt tycker att man är ett riktigt svin. Här tror man att man är på ett visst sätt men så är man tydligen inte det."
Tänk att det kan vara så svårt, livet. Fast Nora har det egentligen inte så förfärligt. Inte skär hon sig i armarna eller stoppar fingrarna i halsen, men ändå känns det som om hon inte duger, inte är tillräckligt smart, snygg, smal, cool.

Språket är rappt och sporadiskt. Det är rabblande tankar om vad som har hänt. Inte. För att sedan fortsätta med "ja ba å sen så" innan texten mer påminner om ett blogginlägg av en plågad tonåring. Allt låter väldigt träffsäkert, både till innehåll och till ton. Det är den här bokens främsta styrka. Johanna Thydell skriver humoristiskt samtidigt som Nora är galet mycket tonåring i sitt sätt att älta, känna sig ovärd och längta efter beröring.

En annan stor behållning är beskrivningen av Noras bästakompisskap med Lisa, en pluttiplutt-tjej som osvikligt står vid hennes sida - till dess hon inte gör det längre. Det skär i hjärtat att läsa om den nya längtan Nora känner: den efter sin bästa kompis - den smärta som hon aldrig någonsin trott att hon skulle behöva känna. Läs den här och du får återuppleva himlen och helvetet med att vara tonåring.


lördag 4 juni 2011

Norrlands svårmod

Jag köpte romanen Norrlands svårmod på Arlanda innan avfärden mot Frankrike. Det är först i efterhand jag småler åt idiotin att ta med sig norrlands svårmod utomlands. Det finns ju redan fast förankrat i min norrbottniska själ. Jag höll i den mycket motvilligt efter att ha läst ett par sidor eftersom jag störde mig på en ynka formulering, men efter en si så där femtio avverkade var jag fast.

Den är inte helt okomplicerad, varken att läsa eller att skriva om, och just nu skriver jag sämre än någonsin. Jag har skrivit mer om romanen här. Det är ingen styrsel på någonting längre, så just nu är jag bara glad att jag är läskunnig. Nu laddar jag i stället upp en liten bokhög inför sommarlovet. Det är närmare än någonsin.

måndag 2 maj 2011

Spännande, skrämmande, småskräckig: Cirkeln

Alltså, det är ju skitsmart. Planera en trilogi, låt den utspela sig under gymnasietiden - en bok för varje år - och låt huvudkaraktärerna vara sex diametralt olika tjejer som måste samarbeta med varandra för att sluta Cirkeln.

Boken är sjukt OM; omtalad, ombloggad, omskriven, omtyckt och omistligt o(u)mbärlig för alla som vill rysa lite. Boken är av mig just omtalad, omskriven, omtyckt och ombloggad här.

lördag 19 februari 2011

En helvetes vinter

Nej, det är inte sexåringen som har svurit igen, utan jag har läst romanen En helvetes vinter av Daniel Woodrell. Ute här hos mig råder värsta fimbulavintern och efter att ha läst om sju nyanser av snö känner jag mig just nu kall så in i märgen. Det är nog ingenting i jämförelse med sextonåriga hjältinnan Ree som i ett helvetiskt vinterlandskap tar hand om sina två småbröder eftersom hon har en psykiskt sjuk mamma och en pappa som specialiserat sig på knarkframställning.

När fadern försvinner upptäcker hon att han har använt huset och de få tillgångar familjen har åt att ställa borgen och enda sättet att behålla huset är att finna fadern, död eller levande.

Jag ska inte berätta mycket mer om den just nu, eftersom vi ska diskutera romanen i bokklubben och jag tror att jag spar mina tankar till dess. Jag kan dock avslöja att den är läsvärd.

söndag 23 januari 2011

Sånt man bara säger - Helena Von Zweigbergk

Helena Von Zweigbergk kryper under skinnet på mig. Jag hade precis läst Ur vulkanens mun när jag och min make bilade ner till Stockholm och vi hade ett långt samtal om bokens handling. Nu önskar jag nästan att jag hade en lång biltur framför mig, så att jag och någon annan fick tala om Sånt man bara säger.

Susanne har lämnat hela sitt gamla liv för att bo alldeles ensam ute på landet i ett hus som hon själv förfogar över. Där lever hon utan tv, äter bara sådant hon har lust med på tider som kroppen själv bestämmer och hon utarbetar snabbt rutiner som passar henne. Enda sällskapet är en katt, vars andetag och hjärtslag är det enda som hörs i den stillsamma tillvaron.

När telefonen ringer och Susanne hör sin syster Louises röst förstår hon genast att hennes tillvaro är hotad. Mycket riktigt ber Lossan henne om någonting som kullkastar allt; hon ber att hennes femtonårige son ska få bo i stugan hos Susanne medan Louise själv ska försöka ordna upp sitt kaosartade liv. Pojken Jonas installeras i ett rum med sina datorspel och sin skränande tv medan Susanne försöker att stå ut den lilla tid han måste inkräkta hos henne. När Lossan inte ringer och ingen kan få tag på henne, börjar Susanne förstå att någonting är riktigt galet.

Själva berättelsen i sig är rätt spännande, även om den inte bjuder på några större dramatiska spänningskurvor, men berättandet i sig är mästerligt. Von Zweigbergk beskriver, nästan naturvetenskapligt, varje känsla som fortplantar sig i den 53-åriga huvudpersonens liv. Relationen mellan systrarna blir nästan som en thriller där spänningen skruvas upp ända till sista sidan. Många delar i berättandet går igen och vävs ihop på ett fantastiskt sätt. Den här boken ska man absolut läsa i en bokklubb så att man får vrida och vända på syskonrelationer, irritationsmoment samt att man får diskutera vad som är ett lyckligt slut och vad som inte är det. Den här boken har varken eller, det är bara realistiskt. Det är bra och jobbigt. Det är obra och skönt och det är just de här svängningarna Helena Von Zweigbergk är så fantastisk på att bemästra.