När en bok heter Allt jag säger är sant misstänker jag direkt att allt som sägs inte kommer att vara just det. Sant, alltså. Av någon outgrundlig anledning går jag omkring och nynnar på Carolas "Tommy tycker om mig" och jag gör alla specialeffekter, så som ekot på "det är sant-ant-ant-ant-ant". Sången har över huvud taget ingenting med boken att göra. Det är bara min hjärna som fick spatt.Hur som haver handlar den här boken om Alicia, en sextonårig tjej med en själ som är alldeles för stor för kroppen. Hon har stora tankar, stora uttryck, stora drömmar och stora förhoppningar. Det är bara det att skolan känns liten, hemmet för trångt, förväntningarna på henne för kvävande.
Kompisrelationerna får sig en törn när hon beslutar sig för att hoppa av skolan. Varför duger inte tre år på Nv-programmet för henne som för alla andra? Vill hon inte ha en bred utbildning så att hon kan välja och vraka sedan mellan olika utbildningar? (Herregud! Igenkänningsfaktorn är hundratolv för undertecknad, som ironiskt nog undervisar på nv- och teknikprogrammet.)
Alicia flyttar hem hos sin mormor och tar ett jobb på ett café. Hon stakar ut livet för sig, så gott som det går, men drabbas sedan av att livet visar att det inte så lätt låter sig utstakas.
Det här tycker jag om. Det är fint och hjärtskärande, sorgligt och roligt, allt i en skön blandning. Allt hon säger kan vara sant. I alla fall för henne själv.
Bok och bild från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar