Döden på en blek häst är den bokklubbsbok vi valt att läsa i bokklubben den här gången. Jag var tydligen med och valde den. Jag kan för mitt liv inte förstå varför, eftersom jag har haft en tendens att bli en aning mörkrädd när jag är hemma mycket ensam. (Jag sär, jag sär. Ta dig samman kvinna!) Att läsa en bok som handlar om sådant som kan dölja sig i mörkret är inte det smartaste infall jag har fått den här hösten.Läsningen romanen bjöd på är det inget fel på. Man ska bli lite skrämd och jag blev lite skrämd. Man ska sörja lite och bli lite arg på hur det går för Maja och man sörjer lite och blir lite arg. Plötsligt blir den lite skräckiga romanen en liten kärlekshistoria, så man går från att känna skräck till att bli lite kär.
Amanda Hellbergs bok är välskriven och känns intressant, inte minst tack vare djupdykningarna i konstakademiska redskap och miljöer. Det kommer att bli intressant att diskutera boken i bokklubben, eftersom jag misstänker - och hoppas - att vi glider in på samtal om det övernaturliga och den där känslan man kan få av att någon står bredvid en. Den där varseblivningen att man ser någon i ögonvrån, men om man vrider på huvudet finns ingen där.
En helt annan recension finns här och bok och bild är fådd av förlaget. (Japp, så svensklärare jag är skriver jag fådd, som i given åt mig.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar