Att gå på fyraårskontroll med min son är hisnande, på många sätt. Han har, utan inbördes ordning, himlat med ögonen, slagit sig för pannan, gjort segertecknet, utropat "Yes!", suckat och gapskrattat.
- Vad brukar du göra när du är på dagis då? frågar distriktssköterskan.
- Alltså, menar du förskolan? undrar fyraåringen som suger åt sig att han odelat innehar huvudrollen under dagens möte.
- Ja. Läser ni böcker?
- Ja.
- Brukar mamma läsa böcker?
- Ja, men inte på förskolan.
- Kan du rita en gubbe åt mig? undrade disktriktssköterskan och lade fram papper och kritor.
- Vem är det? undrade min son.
- Du får rita vem du vill.
- Du kan rita mig eller morfar, inflikade jag.
- Men ni är inga gubbar.
Vid hörseltestet fick han sitta med hörlurar - som han bestämt hävdade mer såg ut som hörselkåpor - och skulle flytta kulor på en kulram varje gång han hörde ett pip. Väl under testet fick han för sig att de olika pipen hade olika färger, så han funderade länge och väl över om de mörka pipen skulle vara svarta eller blå. Ljusa pip blev gula och vanliga pip blev röda. Vid ett annat tillfälle ville han inte flytta någon kula, eftersom han var fullt upptagen med att räkna hur många kulor han hade flyttat. Hon är rolig, vår BVC-sköterska, för hon bara skrattar och bockar av att han är ett riktigt A-barn.
Allt hade flytit på som en vårbäck om fyraåringen inte hade avslutat sessionen med att berätta att han skulle hem och spela Star Wars och att han där skulle skicka elektriska dödskulor mot de varelser som är hans fiender.
4 kommentarer:
Det är när de bestämmer sig för att börja berätta sånt som man undrar varför man har varit så mån om att de ska bli verbala... :-)
När han blir 6-år får han trycka på en svart knapp istället för att räkna färger.
Efter att min son gjort det där hörseltestet såg sköterskan bekymrad ut. Vi måste nog remittera er till öronkliniken sa hon. Varför då? undrade ju jag. Vi hade inte alls märkt att sonen hade någon hörselnedsättning. Jag pratade med sonen efteråt, då sa han: Varför skulle jag bara flytta en kula när jag hörde pipen? Varför inte när jag hörde bööpen? Han hade bara flyttat vid de höga ljuden, inte vid de mörka. För hon sa: Flytta varje gång du hör ett pip... Det fick mig som pedagog än en gång tänka efter, hur uttrycker i oss igentligen?
Men eller hur! De har ju helt egna tolkningar på allt som sägs. Som förälder har man dessutom nog det mesta på känn och om man aldrig har tänkt tanken att barnet hör dåligt så är det mest troligt inte så.
Skicka en kommentar