Jag och kollegan tog en välbehövlig promenad i det semisoliga vädret, unnade oss en välförtjänt lunch och plågade oss igenom en konferens som gick i nattsvart tecken. Nedskärningar, övertalighet, sviktande elevunderlag, överskridning av budget, större klasser och fler undervisningstimmar. Det var lätt att hålla sig för skratt. Ändå är det då jag kan inse vilka fina kollegor jag har och gläds åt att vi kan skratta åt eländet och snegla lite uppskattande på varandra. Man saknar inte kon förrän kommunen har slaktat den i båset, liksom.
Det kan vara så att jag har välsignats med världens bästa elever. Jag har det bästa jobbet, även om det inte syns så bra i lönekuvertet.
Barnen gör sitt till att glädjas åt tillvaron. Det finns ingen ände på hur mycket de vill umgås och vi spelar spel, hänger gubbar och degar med deg. Mitt i allt får man se till att carpa lite diem, vilket jag tycker att jag har blivit bättre på.
Nu är det snart lov och hjärnan har visat prov på dålig karaktär genom att släcka ner ett område i taget. På fredag bär det av till systeryster och hufvudstaden, vilket blir helt och makalöst fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar