Fyraåringen fick följa med till mitt jobb i dag. Det ljus- och mörkrutiga golvet inbjöd till föreställningen att han bara skulle gå på de mörkgrå. Vi passerade eleverna i korrioren och de ställde sig upp för att följa efter oss, men promenadtakten var minst sagt långsam, vilket sonen såg till genom att noga överväga varje steg. När vi väl kom fram till dörren vände han sig om och fick syn på de arton artonåringarna som snällt tagit myrsteg bakom honom. Hans min var obetalbar och det händer också någonting i lärarhjärtat när man ser ett gäng tonåringar le stort åt ens barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar