Jag har lila hår. På allvar. Inte illila, men slinglila. Det känns bra, faktiskt.
På gården står en sönderkörd spark. Inte sönderkörd så att vi har sparkat för hårt med den, utan sönderkörd som att någon har touchat den med bilen. Min man var övertygad om att det var jag. Jag påstod motsatsen och han visade med sitt kroppsspråk (som han inte tror att han har!) att han inte trodde mig. Till slut fick han mig att tro att jag verkligen hade kört på sparken. Jag började tvivla på mig själv - tills en annan person erkände att h*n hade kört på den.
Jag kan liksom inte glädjas åt att jag är friad från alla misstankar. Till och med jag tvivlade ju! Så sjukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar