Änglamakerskan - Camilla Läckberg

Alltså, egentligen vill jag tycka om den här, men gör det verkligen inte. Jag vill läsa och rysa, helt enkelt, så där som man ska göra med en lättkokt lantsortskriminalroman. Jag kanske borde varna ev. läsare och skriva spoilervarning, men vete katten om det spelar någon roll.

Det finns ingenting lättkokt i Camilla Läckbergs Änglamakerskan. Det är överkokt, dissekerat och framförallt både tuggat och idisslat. De uttjatade äktenskapsproblemen, den jobbiga svärmodern, den nyfikna Erica som bara är sur, sur, sur och den avundsjuka systern. Det finns ingen, förutom Gösta, som jag känner minsta sympati för.

Huvudpersonen (?) Patrik lyser med sin frånvaro. Han kysser sin fru frånvarande i pannan när han inte suckar passivt åt sin klantige chef. Vid ett tillfälle, när han fasar för att Erica (självförvållat) är försatt i livsfara berättar han för sina kollegor vad som har hänt, men avbryter sig för att han hör att han själv "svamlar". Hela scenen är taskigt beskriven. Var är passionen? Var är hans drivkraft? Vad är intressant med en människa vars största bekymmer är att han har gått upp tre kilo?

Erica går hemma och surar över att Patrik alltid är på jobbet. Jag skulle också bosätta mig på mitt kontor om jag delade ett liv med en kvinna som å ena sidan vet vad hon vill och har tillräckligt med skinn på näsan för att se till att hon får det, men som å andra sidan bara går omkring och surar hemma. Hon är sååååå tråkig med "jag borde inte äta den här bullen men..." Gäsp.

Svärmodern är en schablon av alla inskickade klagobrev till "Hjälp mig"-spalter från desperata svärdöttrar. Hon mal martyrartat på, tydligen även inför sin son, men Erica säger inget och Patrik slätar över. Gäsp. Det finns ingen som helst dynamik.

Mellberg är en parodi, men inte ens särskilt rolig. Allvarligt talat. Varför ha med honom alls när allt han gör är att sabba presskonferenser?

Morden är intressanta. Till en början. Sedan blir det för mycket och slutet håller inte ihop överhuvudtaget. Jag köper det första makabra som berättas. Det är riktigt väl beskrivet, gestaltningen är snygg och karaktärerna får en intressant blandning av sympatiska och psykopatiska drag. Men den andra vändningen, den i nutid? Hur många psykopater ryms i en och samma berättelse?

Skulle jag skriva bättre själv? Absolut inte. Men som min kollega D brukar säga: man behöver inte kunna hoppa själv för att bedöma simhopp. Det här var verkligen inte bra.