Sorg är en märklig känsla. Det är lite som om andan går ur en. När man sedan drar efter andan känns trycket över bröstet och luften i kroppen tvingar ut tårar genom ögonen. På så sätt är sorgen fysisk.
Inom mig blir sorgen kanske mer saknad och minnen väller fram, sådana som man inte tänkt på att man har. Sörplandet av kaffe på fat, till exempel. Engagemanget i sport som gör det stört omöjligt att tala i fullständiga meningar. Hummandet när en perfekt tugga av mjölkstuvade makaroner och fläsk har intagits och följs av en blinkning med ögat som säger att "det här är bland det godaste jag vet".
Mattis ord när Skalle-Pär har gått bort, "Han fattas mig", kan vara bland det mest välformulerade som någonsin har skrivits och precis så känns det, även om det också är ganska naturligt att livet har sin gång.
Livet har sin gång. Någon går bort. Vi har köpt en ny bil. Sex- snart sjuåringen har varit på simträning och jag har läst ut en bok. Ungefär i den ordningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar