Vi har lekt cykelcross i dag. Det bar i väg genom skogen, över stock och sten, så att storebroren kunde åka till en kompis. Treåringen fick sitta i cykelsitsen bak och tog en ton: det darrade så fint på hans stämma när det var guppigt.
Medan storen lekte hos kompisen åkte vi hem till makens mormor som bjöd på kaffe och dopp. Där fick treåringen smaka på en bränd mandel. Den brända mandeln blev uppkräkt och spottades sedan ut i vasken hos ovan nämnda makesmormor innan bullar och kakor åkte ner. Med en bränd mandel avfärdad från matsmältningssystemet, två bullar och en kaka mättare samt två stickade tjocksockpar rikare, cyklade vi tillbaka för att hämta storebroren. Cykelturen genom skogen när vi åkte hem igen var betydligt tuffare, men riktigt rolig.
Sedan ska det gråtas. Det har liksom inte varit en dag som alla andra om det inte gråts lite. Inte över att en arm är halvt avsliten, även om det låter så på gråtvrålet, utan hellre heta tårar för att det ska gå in och ätas kvällsmat eller städas ihop leksaker.
Den här veckan tar aldrig slut. Aldrig.
2 kommentarer:
Jooooo. I morgon tar den slut. Jag lovar. Gör den inte det så kommer jag att somna stående redan vid niofikat.
Hej hå, hej hå vi från vår a-plats gå! Tjoho för helg!
/C
Jag stämmer in och nynnar sömnigt. Jag såg att vi hade fått ett fint litet mejl från en kollega angående vår insats i stora salen. Det känns rätt roligt att det uppskattas. Biologen var så nöjd och tacksam efteråt att jag fick en kram. Little did he know hur jag ställer mig till sådan oannonserad kroppskontakt = )
Skicka en kommentar