Gullåong och avkylningseffekt

- Kan du vara snäll och stänga dörren efter dig, säger jag till fyraåringen.
- Nej! Jag orkar inte. 
Jag stänger dörren och snartåttaåringen håller på att döööö på grund av sin jobbiga lillebror.
- Men nu vill jag spela, säger fyraåringen.
- Men du, om du inte orkar stänga dörren så tror jag inte att du orkar spela heller.
Tystnad i tre och en halv sekund.
- Men mamma... om jag spelar, då behöver jag ju bara röra tummarna, och det orkar jag.

Gullåong.

Storebroren duschade länge efter gårdagens innebandyturnering och funderade efteråt över hur han kunde frysa så mycket trots att han hade duschat så varmt.
- Det är avkylningseffekten, svarade jag och förklarade vad det betydde.
- Okej, avkylningseffekt, sa han. Det ordet ska jag lägga till i min ordsamling.
-Har du en sådan? Vad är det för något?
- Vuxenord.
Nu var det min tur att dö av nyfikenhet.
- Vilka andra ord har du i den samlingen?
- Proviantering...

Örfilen och Jag ringer mina bröder

Två böcker hastigt utlästa och jag börjar återfå tron på min egen läsförmåga. Jag har varit orolig för att jag har varit läsningsutbränd. Det går tungt. Det finns ingen omedelbar glädje i läsningen, utan jag kan snarare få tvinga mig till att ta stunden att sätta mig ner enkom för att läsa.

 Örfilen är en roman vi ska ha läst till nästa veckas bokklubb. Det finns mycket intressant att diskutera, även om SvD:s recencent kallar den för en "machoroman med masturbatoriska inslag". Eller så är det just det vi kommer att diskutera. Mer om denna i Bokgalleriet.

Jag ringer mina bröder är en efterlängtad bok av Jonas Hassen Khemiri. Det är kanske inte just den här boken som har varit efterlängtad, men en bok av honom över huvud taget. Hur blev det då? Jo, bra. Lite kort kanske. Eller mycket. Men bra. Mer om den, också i Bokgalleriet.

En fyraåring som värmer

Fyraåringen ropar från sin säng vid läggdags:
- Mamma, jag behöver någonting varmt.
- Fryser du? Ska jag komma med en filt?
- Nej.
- Men vad vill du ha då?
- Det enda jag kan komma på är du!

Svår att motstå. Mycket svår.

Meningen med livet som är hårt och orättvist innan man dör, men som kan guldkantas av lite fotboll...

Och solen har sin gång, som Hemingway så kärnfullt uttryckte det. Man får anta att han har rätt. Jag har ingen aning, eftersom vi tydligen har uppnått regnrekord för oktober här i krokarna. Det är bara att konstatera att vi bor på bästa stället, eftersom vi inte ens behöver låtsas som om det regnar.

Livet är hårt och orättvist och sedan dör man. Det är också kärnfullt. Fult och hemskt. Lite humor i det också, men det är roligare att uttala orden när nöden inte är så stor. "Det finns en mening med allt som sker". Jag är inte så säker på det. Det finns naturligt ont och så finns det moraliskt ont och människan är för liten för att förstå hur det färdiga pusslet ska se ut. Det må så vara. Livet är ändå orättvist oavsett om det finns en mening eller ej.

Vad är meningen med livet? Det beror väl på vem man frågar och i vilken ålder personen är. Jag tror inte att svaret är detsamma när du är sju som när du är sjuttiosju. Meningen är väl bland annat att vi ska försöka leva ett liv så att vi inte förspillde den enda chansen vi fick, om man nu är lagd åt det hållet att man tror att man bara har en omgång på sig att leva. Sedan kan ju den meningen kantas av legobygge (sju år), bastuflotte (alla åldrar) och att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt (alla åldrar).

Djupt blev det, så förtvivlat. Jag mår bra, för övrigt, men det är andra som inte gör det. Livet är en märklig sak. Någon får ett mardrömsbesked och någon annan får barn. Sorg och glädje, samma dag.

Samma dag, eller kväll, vänder också Sverige ett 0 - 4 underläge till en kvittering och jag undrar fortfarande vad som hände. Matchen är inspelad så att sjuåringen kunde få se den i efterhand och det värmer i fotbollshjärtat att han faktiskt också gör det. Det är svårt att förstå hur stort det här är, men om man har svårt att själv sätta ord på hur det kändes och vad som faktiskt utspelade sig på planen, då är det bara att leta fram Erik Nivas krönika och gotta sig i fantastiska formuleringar.

Only väg is upp och Torka aldrig tårar... del 2.

Kvällen började med skrattfest. Emmy Abrahamssons Only väg is upp är en rolig och riktigt läsvärd ungdomsroman om Filippa, eller Pippa som hon kallas i England, som åker till London för att uppleva det stora äventyret. Förvecklingar, lögner, dramaskolsansökningar och kriminella hyresvärdar är bara förnamnet när det gäller sådant som huvudpersonen kommer att genomlida. Mer om boken i Bokgalleriet.

Sedan andra delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag såg en intervju med honom i programmet Babel där han ger en bakgrundsbild till vad som faktiskt hände under 80-talet när AIDS och HIV blev verklighet i Sverige. Skuldbeläggandet, avståndstagandet, demoniseringen, förskjutningen. Lika hemskt som det är att se hur ett föräldrapar genom en enkel tårtceremoni tar avstånd från sin homosexuelle son efter att han har lämnat sin församling, lika rörande är det att se föräldraparet som sitter vid sin AIDS-smittade sons sjuksäng och baddar en svettig panna. Tidningsrubrikerna skriker ut att bögarna får skylla sig själva, att det är Guds straff och att det borde finnas speciella sanktioner mot AIDS-smittade. Ingenting är påhittat, utan allt är hämtat ur det verkliga livet. Som om det inte handlade om människor. Jag är så imponerad av filmatiseringen och tycker att samspelet mellan Benjamin och Rasmus är fantastiskt. Marie Richardsson och Stefan Sauk gör dessutom sina livs roller. Allt sitter perfekt.

Torka aldrig tårar utan handskar, av Jonas Gardell

Homosexualitet ansågs vara en sjukdom fram till 1979. Bara för att det beslutet revs upp betydde inte det att fördomarna eller synen på homosexualitet förändrades. Det går framåt, det måste man väl säga, även om det är med mycket små steg i taget. Svenska kyrkan tillåter samkönade äktenskap och homosexuella par har, i alla fall i teorin, möjlighet att adoptera barn.

När AIDS och HIV spreds som värst under 80-talet visste ingen vad det var, men myterna och historierna var många. När man såg sambandet mellan sjukdomen och att främst homosexuella män drabbades talade man om bögpesten och oviljan att hjälpa var stor.

Torka aldrig tårar utan handskar är lika mycket en kärlekshistoria som en rörande berättelse om framför allt två unga män som försöker hitta sig själva - och någon att dela sitt liv med. Utanförskapet, att vara annorlunda, att mötas av hat och oförståelse är en del av vardagen för personerna i boken, då främst Rasmus och Benjamin. Symboliken är stark, inte minst i bokens titel, men också i händelsen med en vit älg i det värmländska samhället. Att göra ett handavtryck mot en ruta och att balansera på ett räcke är lika talande som att skriva sitt namn på en immig fönsterruta och Jonas Gardell bemästrar språket och innehållet på ett sätt som gör honom till en självklar augustnominering och ännu hellre augustpristagare.

Om du inte har läst boken så bör du göra det. Om du påstår att du inte hinner så kan du se den fantastiska filmatiseringen på svt-play. Det här bör ingen missa!

Hälsa bara att hon är fin

Snartåttaåringen har skickat brev till sin moster (ett stenålders som man måste stoppa i kuvert, sätta frimärke på och som sedan tar några dagar på sig att levereras - ni vet den bästa formen av brev) där han skrev att han saknar henne och att han längtat tills vi ses på höstlovet.

Min syster sms:ade mig och sa att hon hade blivit så glad, att hon saknar oss och att hon också ser fram emot när vi kommer, samt några andra saker som är mer bara för våra ögon. Jag sms:ade tillbaka att han blev glad över att hon var glad och sedan vände jag mig till fyraåringen:
- Vill du hälsa någonting till henne?

Han bara log där han låg bredvid oss i sängen och efter att ha lagt upp ena benet över det andra i värsta avslappnade stilen sa han:
- Hälsa bara att hon är fin.

Det är så att man dör lite av kärlek till de här två.