Jag läste ett sådant intressant inlägg i dag. Det handlade om en man som satt på en tunnelbanestation i Washinton DC och spelade violin. Det var en kall januarimorgon och han spelade sex Bachstycken under ca 45 minuter. Under denna tid, i värsta rusningen, beräknades 1100 människor passera violinisten, de flesta av dem på väg till sitt arbete.
De som var mest intresserade av att lyssna verkade vara barnen, men de blev genast påskyndade av sina stressade föräldrar. Endast sex personer stannade upp och lyssnade, cirka 20 gav musikern pengar och när han hade spelat färdigt hade han tjänat 32 dollar. Ingen applåderade och ingen gav honom någon särskild uppmärksamhet.
Ingen kände till att violinisten hette Joshua Bell, en av världens mest begåvade musiker. Han hade spelat ett av de mest invecklade verken som någonsin skrivits och gjort detta på en fiol värd 3,5 miljoner dollar.
Två dagar innan tunnelbanespelningen hade Joshua Bell spelat på ett utsålt konserthus i Boston där varje plats i genomsnitt kostade 100 dollar. Spelningen i tunnelbanan var ett socialt experiment i Washington Posts regi för att undersöka människors syn, smak och prioriteringar. Uppfattar människor skönhet i en vanlig, ordinär miljö vid en kanske olämplig tidpunkt? Uppskattar vi det? Känner vi igen talang i oväntade sammanhang? Här finns en oerhört underhållande artikel från just Washington Post som visar på efterspelet.
Slutsatsen, eller i alla fall frågan som ställdes för att försöka komma fram till en sådan, blev: om vi inte kan stanna till ett ögonblick och lyssna när en av världens bästa musiker spelar någonting som kan anses vara bland den bästa musik som skrivits, vad är det då mer vi missar?
Jag tyckte att den här berättelsen var så intressant! Visst kan vi allihop skriva under på det? Stanna upp och lukta på rosorna. Eller titta på snökristallerna. Lyssna på Euskefeurat. Häpnas över det fantastiska ljuset ute. Njut av Västerbottensosten.
Jag kommer också att tänka på mig själv när jag går på loppis och letar det där fyndet. Kanske spelar det ingen roll om det står Rörstrand, Stig Lindberg eller Lisa Larsson under den där pjäsen, utan huvudsaken är att jag tycker att den är fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar