Austenist, javisst

I ett annat universum, med andra arbetskamrater och med andra vänner hade det här varit någonting att skämmas för. Kanske hade det också varit läge att söka psykiatrisk hjälp. Kanske hade jag fått diagnosen verklighetsflykt. Utan tvekan hade jag fått något sorts förbud utfärdat och med detta en passande medicin. Austen-antabus, heter den ännu icke pantenterade tabletten som får dig att må dåligt om du tittar på en filmatisering av Austen. Men jag mår inte dåligt. Det närmaste jag kommer Austen-antabus är när min make kommer i närheten, kliar sig förvirrat i nacken och säger: - Alltså... vad tittar du på?

Ja, alltså... hur ska jag förklara det? Det är några kvinnor som sitter där. Det finns ingenting som tyder på att de vet vad som pågår utanför det egna hemmet eller den egna trädgården, men däremot har de hört talas om någon som har flyttat in i gården bredvid. Någon som kanske har 5000 pund om året. Och det är ju... spännande.

Jag har klämt Stolthet och fördom för kanske, och jag skojar inte, 37:e gången. Kiera Nightley är inte storfavorit, men hon vinner med en noslängd framför Anne "hejjagharjättestorarådjursögonsomjagblinkarmednu" Hathaway. Jag ska inte sitta och mala sönder filmen, men skulle kunna hoppa till 1.08:28. Jag säger ingenting mer än att det är det gyllene snittet i den här filmen. Att huvudpersonsinnehavaren sedan står med ett lätt underbett i motljus i slutet vägs upp av just den här scenen. Skynda, skynda, titta, titta om ni inte redan har gjort det och inte redan vet vad jag menar. Det finns en länk här, men man förstår inte storheten om man inte redan har sett hela filmen.

 Dame Judy Dench är naturligtvis fantastisk och stjäl showen i alla scener hon medverkar i, även om hon inte syns till i just det här klippet.

Så, på så sätt kan man må lite bättre och med fantastiska människor runt omkring sig behöver man inte skämmas det minsta och man behöver inte heller oroa sig för att behöva ta Austen-antabus.