Folk är sjuka och folk blir friska. Andra blir sjuka och kommer aldrig igen. En del går bort och andra blir kvar. Det här är vad den senaste veckan har inneburit. I dag har jag fått höra bakgrunden till en sjukdomshistoria som innebar ett sjukdomsbesked, en behandlingstid och ett friskförklarande, men samtidigt också berättelsen om sjukdomen som tog sin boning i kroppen och som lever kvar på ett sätt eftersom den har förändrat människan. Det finns ett före och ett efter och personen som blivit drabbad blir aldrig densamma.
Det är inte ofta jag klarar av att säga åt en människa att jag ber för honom eller henne. Det finns liksom inte i min vokabulär. Det är som om jag skulle kalla någon för hjärtat eller, ännu värre, sötsnöre (vilket händer obehagligt ofta t.ex. på Facebook). Andra kan säga det, säkert helt naturligt och ända från hjärteroten, men jag klarar inte av det. Däremot ber jag ofta för andra människor, men istället för att säga att jag gör det så säger jag att jag tänker på dem. Det är samma sak, men låter inte fanatiskt. Ofta vet nog inte ens folk om att jag gör det, men det skadar dem knappast.
Det är också fascinerande hur människor tänker kring livet och döden. Någon lever nära en sjuk människa och är tacksam över att ha fått följa den personen in i döden, att ha fått vara med under hela resan, medan någon annan är tacksam över att få minnas personen som hon var medan hon inte var märkt av nedbrytning och sjukdom. Någon är tacksam över vilan som väntar efter sista andetaget medan en annan är arg på Gud och den orättvisa han tillåter. Jag tycker bara att det är fantastiskt hur bra människor kan ta hand om varandra, mitt i en värld som på så många andra sätt är ful och obehaglig. Det borde vi göra lite mera, men ibland är det svårt att veta hur man ska göra. Den här dagen har varit ett enda långt samtal om hur mycket omtanke man har mött mitt i allt det där svåra och det var länge sedan jag kände mig så här varm inombords.
Barnen satt och filosoferade: - Nu är ju hon död och jag undrar om hon har blivit ett spöke.
-Det har hon nog inte blivit, utan hon får nog bara vila nu.
- Ja! utropar lillkusinen. Å, å, å, å sen kommer Jesus och hämtar alla med bussen!
Jag vet inte hur det är med den saken, men jag skulle inte bli förvånad om det är på det viset.
4 kommentarer:
Fint tycker jag! Oavsett om det är tanken är en bön eller bönen en tanke så är det sånt vi borde göra oftare - ta hand om varandra i tanke och handling. Det är mycket lättare att vara arg och bitter än att bry sig om och ställa upp. (Gissa vart jag hamnar på godhetsskalan...)
Rolig avslutande tanke förresten på tal om att Jesus kör bussen; jag får direkt upp bilden av den där magiska bussen med rasta-chaufför som kör genom London i Harry Potter-filmerna. Kan det vara den?
/Nybliven
Ja, det kan mycket väl vara den! Så roligt det skulle vara. Det är viktigt att rya och leva rövare ibland också, för gudarna ska veta att det behövs, men samtidigt tror jag att du får tillbaka bad du sänder ut. Det är ju därför vi har så fantastiska personer i vår närhet! :)
Tänk vad tråkigt det är egentligen att det ska kännas så onaturligt att säga till en annan människa att man ber för denne. För mig är det dock likadant. Jag "tänker " på människor jag med. Och ber för dem i smyg.
Och jag tror att det hjälper precis lika bra. Fortsätt " tänka" ; )
Skicka en kommentar