Treåringen har inga problem med att säga förlåt. Han gör det i stället hela tiden, även när han inte kan lastas för sådant som skett. I dag kom han springande mot mig när jag parkerade bilen och med andan i halsen berättade han:
- Alltså, förlåt för en grej. Alltså, förlåt för att jag ritade ett hus på min förskola. Du skulle få huset, men förlåt för att det kom vatten på det.
- Jaha, spillde du?
- Nej, det var inte jag, utan det var Pelle (Pelle heter i verkligheten någonting annat). Förlåt för att ditt hus gick sönder.
Okej, då kan jag säga förlåt för att det är så många triangelförsedda bilar i trafiken att jag blir lite irriterad och förlåt att jag glömde lunchlådan på köksbänken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar