Min man tycker att jag ska ta en vit vecka från böcker. Det går inte. Jag är fast. Jag ska inte ens låtsas att jag kan sluta när jag vill. Drog, ditt namn är dystopi, särskilt när det gäller den här boken.
När förlaget skickade ut tips på sommarläsning var det den här boken jag helst av allt ville läsa. När vi hade bokklubb senast tipsade min bokklubbspartner, tillika stadsbibliotekarien, om den här och då slog det mig: jag har inte fått den från förlaget. Konstigt. Förlagsmänniskorna är fantastiska i sin yrkesutövning och jag har snarare fått fler böcker än jag bett om än att det saknats någon i utskicket.
Hem för att titta på mejlet. Jo då, jag hade skickat ett svarsbrev - men bett om alla andra förutom den här. Skämmes, så med småbrännande kinder skrev jag till hon den där trevliga och erkände mitt fel. Svarsmejl med smileys, bokutskick och ett handskrivet vykort med önskan om god läsning. Och som läsningen blev god.
Den här boken är riktigt, riktigt skrämmande, men samtidigt också riktigt, riktigt bra. Mer om den i Bokgalleriet.
söndag 8 september 2013
lördag 7 september 2013
Trollkarlen från Oz
Om jag skulle få en krona för varje gång en hänvisning görs till Trollkarlen från Oz skulle jag nog ha fått ihop tillräckligt för en timmes parkering i Stockholms innerstad.
lördag 31 augusti 2013
Min mormor hälsar och säger förlåt, av Fredrik Backman
En mycket trevlig kvinna från det mycket trevliga förlaget Forum skrev ett mycket trevligt mejl till mig med erbjudandet om ett förhandsex. av den här boken (hurra!), vilket jag naturligtvis och med glädje tackade ja till. Jag berättade i mitt svarsmejl om några Backmantexter som jag har använt i mina teknikgrabbsklasser och hon sa att hon genast skulle vidarebefordra texten till författaren. Fint så - om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag avslutade min text med ett praktfullt syftningsfel! Det lät på mig som om jag såg fram emot Oves (ni vet, En man som heter Ove) nya bok. Det är ett stort problem med dagens post. När du har skickat den digitalt finns det ingen återvändo. Hade det varit ett fysiskt brev hade jag kunnat betala ett långarmat barn för att sticka ner handen i den gula postlådan med uppdraget att fiska upp brevet igen. Men nej.
Problem med Min mormor hälsar och säger förlåt:
1. Att du skrattar högt i ena stunden för att i nästa grina som en barnunge, allt medan du sitter på norra Europas modernaste sjukhus (ni vet det där som sjunker och som byggdes på en plats som blev nära till för ingen). Folk i allmänhet kan få för sig att du är upprörd över ett jobbigt hälsobesked när du i själva verket är där för att ta helt ofarliga, om än komplicerade, prover.
2. Att du ska försöka ge den som lästips åt någon annan. Vad ska man säga? Hur kan man ens beskriva innehållet bakom det för övrigt fantastiska omslaget? Det blir lite som när nunnorna i Sound of music ska beskriva Maria. Det går inte.
3. Att den tar slut.
Mer om den i Bokgalleriet.
Problem med Min mormor hälsar och säger förlåt:
1. Att du skrattar högt i ena stunden för att i nästa grina som en barnunge, allt medan du sitter på norra Europas modernaste sjukhus (ni vet det där som sjunker och som byggdes på en plats som blev nära till för ingen). Folk i allmänhet kan få för sig att du är upprörd över ett jobbigt hälsobesked när du i själva verket är där för att ta helt ofarliga, om än komplicerade, prover.
2. Att du ska försöka ge den som lästips åt någon annan. Vad ska man säga? Hur kan man ens beskriva innehållet bakom det för övrigt fantastiska omslaget? Det blir lite som när nunnorna i Sound of music ska beskriva Maria. Det går inte.
3. Att den tar slut.
Mer om den i Bokgalleriet.
onsdag 28 augusti 2013
Man måste ju få skämta om olämpliga saker. Det måste man ju faktiskt.
Jag har tillbringat större delen av min vakna tid i dag åt att sitta ner på olika för ändamålet avsedda möbler på norra Europas modernaste sjukhus (fortfarande det där som sjunker och som byggdes mitt ute i ingenstans så att det i solidaritetens namn blev långt bort för alla och nära för ingen). Efter några timmars sittande (och för all del efter några provtagningar på njurarnas förmåga att bryta ner radioaktiv vätska) och likaledes lång tids läsande av Fredrik Backmans senaste bok Min mormor hälsar och säger förlåt kommer jag på mig själv att tänka på Backmanspråk. Olämpliga skämt drar jag också och känner väl inte så där jättemycket att sjuksköterske-Gunnar är på samma våglängd som jag.
Jag menar: om man nu sitter där och blir isprutad radioaktiv vätska så kan man väl få fråga om man man räkna med att bli självlysande framåt kvällen? Han drog inte ens på munnen, den där Gunnar. Själv drog han ett skämt om E4:an som inte ens var så roligt, men skrattade jag? Självklart!
Å andra sidan har jag sällan haft så ostörd lästid som jag fått i dag. Jag skulle sitta stilla hele dan, så inte ens schtaaan kunde jag besöka under tiden mina njurar skulle jobba på att bryta ner det radioaktiva. Fredrik Backman alltså. Rolig. Både kille och bok. När min man har läst den här (efter mig naturligtvis, för om han försöker ta den nu så måste jag bita honom i benet) kommer vi att tala backmanska med varandra.
- Kan du duka?
- DU kan vara duka!
Jag menar: en bok som innehåller orden "En blind kille gick in i en bar. Och i en stol. Och i ett bord." samt devisen "Jävlas aldrig med någon som har mera fritid än du" måste man ju bara älska. Det måste man ju faktiskt. På samma sätt som man måste få skämta om olämpliga saker. Faktiskt.
Jag menar: om man nu sitter där och blir isprutad radioaktiv vätska så kan man väl få fråga om man man räkna med att bli självlysande framåt kvällen? Han drog inte ens på munnen, den där Gunnar. Själv drog han ett skämt om E4:an som inte ens var så roligt, men skrattade jag? Självklart!
Å andra sidan har jag sällan haft så ostörd lästid som jag fått i dag. Jag skulle sitta stilla hele dan, så inte ens schtaaan kunde jag besöka under tiden mina njurar skulle jobba på att bryta ner det radioaktiva. Fredrik Backman alltså. Rolig. Både kille och bok. När min man har läst den här (efter mig naturligtvis, för om han försöker ta den nu så måste jag bita honom i benet) kommer vi att tala backmanska med varandra.
- Kan du duka?
- DU kan vara duka!
Jag menar: en bok som innehåller orden "En blind kille gick in i en bar. Och i en stol. Och i ett bord." samt devisen "Jävlas aldrig med någon som har mera fritid än du" måste man ju bara älska. Det måste man ju faktiskt. På samma sätt som man måste få skämta om olämpliga saker. Faktiskt.
söndag 25 augusti 2013
Ett duktigt barn
Korv och makaroner är knappast ståndsmässigt för en samling människor med bättre begagnad självbevarelsedrift, men om anrättningen tillagas av familjens femåring, då är det fest. Han drog fram stolen för att nå upp, hällde upp vatten med precision, mätte upp pasta med den äran, skar korvskivor som på intet sätt liknade varandra vare sig i tjocklek eller vinkel... Men gott blev det och hans min när vi tackade honom för maten - obetalbart.
Det kompetenta barnet... tänkte jag inte, för jag hurvas åt glassigt pedagogiska uttryck just nu. Han är bara duktig helt enkelt. Och intresserad.
Den äldre är också duktig men vill inte bli omtalad på samma sätt. Det får respekteras.
Det kompetenta barnet... tänkte jag inte, för jag hurvas åt glassigt pedagogiska uttryck just nu. Han är bara duktig helt enkelt. Och intresserad.
Den äldre är också duktig men vill inte bli omtalad på samma sätt. Det får respekteras.
fredag 16 augusti 2013
Fame!
Ni vet hur det är när man presenteras för någon som säger att han är danslärare och man hela samtalet står och nynnar signaturmelodin till "Fame" inombords? Ni vet också hur det blir att man står där och försöker komma på det där citatet om "sweat"? När dansläraren då, som för övrigt står framför dig med en sådan där fantastisk hållning och benen på väg mot någon sorts plié, faktiskt drar det där citatet om "sweat" - då måste man ju gapskratta och erkänna att man står och nynnar inombords på "Fame!". Efter det erkännandet kan det dock vara svårt att fortsätta samtala helt oforcerat.
Har du glömt hur det lät? Kolla här!
Har du glömt hur det lät? Kolla här!
tisdag 13 augusti 2013
Det här med att vara sjuk
Jag besökte norra Europas modernaste sjukhus i går. Ni vet det där som sjunker. Ni vet det där som man varken byggde på det ena eller det andra stället så att det, i solidaritetens och rättvisans namn, inte blev nära för någon. Förutom att varken klockor eller datum visade rätt i väntrummet så fick jag ändå den hjälp som min remiss gett mig rätt till. Domen var lite nedslående men inte oväntad. Det är en svårbehandlad och kronisk form av elände jag har. Doktorn var fåordig och snabb, rispade mig i huden och rynkade på pannan. - Det här blir svårt, säger hon utan att förklara sig närmare. Prover ska tas, men jag vet inte riktigt varför. Samtidigt har jag en fantastisk vårdcentral, eller om det kallas hälsocentral numera, som gjorde sitt bästa för att vägleda mig.
Ibland tror jag att jag är den där tappra typen som biter ihop och bär och hanterar allt som kommer i min väg. Jag tror att jag måste lära mig att jag inte är den typen. Jag gråter och tycker synd om mig själv, precis som de allra flesta gör (de tycker synd om sig själva alltså, inte om mig). Sedan skärper jag mig. Samma mönster, om vartannat. Ventilen får pysa ut lite i taget och försöka hitta en normalnivå i det nya.
Samtidigt slår det mig, så här ett dygn i efterhand, att mitt liv inte på något sätt är hotat. Livskvaliteten lite grann kanske, men inte livet i sig. Andra som satt i samma väntrum väntade på provsvar och diagnoser med betydligt allvarligare innehåll, så man får lite perspektiv.
Nya prover i morgon. Det känns som om skattepengarna är väl investerade. Galghumorn haglar här hemma, men det är väl som det ska vara. Jag måste låta krass och skoja rått för att hantera det. Jag tror att det blir bra att börja jobba så att jag får någonting annat att tänka på. Ledigheten är farlig på det viset: man får för mycket tid över till att tänka : )
Ibland tror jag att jag är den där tappra typen som biter ihop och bär och hanterar allt som kommer i min väg. Jag tror att jag måste lära mig att jag inte är den typen. Jag gråter och tycker synd om mig själv, precis som de allra flesta gör (de tycker synd om sig själva alltså, inte om mig). Sedan skärper jag mig. Samma mönster, om vartannat. Ventilen får pysa ut lite i taget och försöka hitta en normalnivå i det nya.
Samtidigt slår det mig, så här ett dygn i efterhand, att mitt liv inte på något sätt är hotat. Livskvaliteten lite grann kanske, men inte livet i sig. Andra som satt i samma väntrum väntade på provsvar och diagnoser med betydligt allvarligare innehåll, så man får lite perspektiv.
Nya prover i morgon. Det känns som om skattepengarna är väl investerade. Galghumorn haglar här hemma, men det är väl som det ska vara. Jag måste låta krass och skoja rått för att hantera det. Jag tror att det blir bra att börja jobba så att jag får någonting annat att tänka på. Ledigheten är farlig på det viset: man får för mycket tid över till att tänka : )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


