Jag har tillbringat större delen av min vakna tid i dag åt att sitta ner på olika för ändamålet avsedda möbler på norra Europas modernaste sjukhus (fortfarande det där som sjunker och som byggdes mitt ute i ingenstans så att det i solidaritetens namn blev långt bort för alla och nära för ingen). Efter några timmars sittande (och för all del efter några provtagningar på njurarnas förmåga att bryta ner radioaktiv vätska) och likaledes lång tids läsande av Fredrik Backmans senaste bok Min mormor hälsar och säger förlåt kommer jag på mig själv att tänka på Backmanspråk. Olämpliga skämt drar jag också och känner väl inte så där jättemycket att sjuksköterske-Gunnar är på samma våglängd som jag.
Jag menar: om man nu sitter där och blir isprutad radioaktiv vätska så kan man väl få fråga om man man räkna med att bli självlysande framåt kvällen? Han drog inte ens på munnen, den där Gunnar. Själv drog han ett skämt om E4:an som inte ens var så roligt, men skrattade jag? Självklart!
Å andra sidan har jag sällan haft så ostörd lästid som jag fått i dag. Jag skulle sitta stilla hele dan, så inte ens schtaaan kunde jag besöka under tiden mina njurar skulle jobba på att bryta ner det radioaktiva. Fredrik Backman alltså. Rolig. Både kille och bok. När min man har läst den här (efter mig naturligtvis, för om han försöker ta den nu så måste jag bita honom i benet) kommer vi att tala backmanska med varandra.
- Kan du duka?
- DU kan vara duka!
Jag menar: en bok som innehåller orden "En blind kille gick in i en bar. Och i en stol. Och i ett bord." samt devisen "Jävlas aldrig med någon som har mera fritid än du" måste man ju bara älska. Det måste man ju faktiskt. På samma sätt som man måste få skämta om olämpliga saker. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar