Jag besökte norra Europas modernaste sjukhus i går. Ni vet det där som sjunker. Ni vet det där som man varken byggde på det ena eller det andra stället så att det, i solidaritetens och rättvisans namn, inte blev nära för någon. Förutom att varken klockor eller datum visade rätt i väntrummet så fick jag ändå den hjälp som min remiss gett mig rätt till. Domen var lite nedslående men inte oväntad. Det är en svårbehandlad och kronisk form av elände jag har. Doktorn var fåordig och snabb, rispade mig i huden och rynkade på pannan. - Det här blir svårt, säger hon utan att förklara sig närmare. Prover ska tas, men jag vet inte riktigt varför. Samtidigt har jag en fantastisk vårdcentral, eller om det kallas hälsocentral numera, som gjorde sitt bästa för att vägleda mig.
Ibland tror jag att jag är den där tappra typen som biter ihop och bär och hanterar allt som kommer i min väg. Jag tror att jag måste lära mig att jag inte är den typen. Jag gråter och tycker synd om mig själv, precis som de allra flesta gör (de tycker synd om sig själva alltså, inte om mig). Sedan skärper jag mig. Samma mönster, om vartannat. Ventilen får pysa ut lite i taget och försöka hitta en normalnivå i det nya.
Samtidigt slår det mig, så här ett dygn i efterhand, att mitt liv inte på något sätt är hotat. Livskvaliteten lite grann kanske, men inte livet i sig. Andra som satt i samma väntrum väntade på provsvar och diagnoser med betydligt allvarligare innehåll, så man får lite perspektiv.
Nya prover i morgon. Det känns som om skattepengarna är väl investerade. Galghumorn haglar här hemma, men det är väl som det ska vara. Jag måste låta krass och skoja rått för att hantera det. Jag tror att det blir bra att börja jobba så att jag får någonting annat att tänka på. Ledigheten är farlig på det viset: man får för mycket tid över till att tänka : )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar