Skrävel och dravel

Ska man framhålla sig själv på jobbet? Tala om hur duktig man är och hur mycket man har fått gjort? Hur bra det har gått och snabb man är? Nja. Tomma tunnor skramlar mest, tänker jag som den lilltant jag innerst inne är i min trettioåriga kropp. De som skrävlar mest har sämst självkänsla - fast å andra sidan högst lön också.

Jag sitter och läser Malin Wollins krönika i Wendela, senast i raden av tidningar inriktade mot kvinnor. Svenska kvinnor är bland de sämsta i världen på att framhäva sig själva på jobbet. Säkert är det så. Malin Wollin säger också att hon bara tycker att det är skämmigt att framhålla sig själv - det borde märkas hur duktig man är ändå. I slutet av krönikan skriver hon att hon tycker att fler borde börja skrävla.

Men om man ska göra det, måste man inte ljuga så man tror sig själv då? Jag menar, jag kan ju inte skrävla om jag sitter och rodnar och bara tycker att jag själv är pinsam. Ändå blir jag förbenad varje gång jag ser lönelistor och kan konstatera att jag tjänar 12 kr mer än de som anställdes förra året. Jag har jobbat i sju år. Finn fem fel.

Men okej. Vi bestämmer att jag ska börja skrävla, men om man då som jag har så bra självinsikt att jag utan problem kan konstatera att jag är genomsnittlig på det mesta, vad ska man göra då? Förslag?

Fredagsgodis

Min lilla bokslukare.










...och här är storfiskar'n.








Vi har precis haft lekkamrater hemma hos oss - två till mamman och två till E och faktiskt två tjejer till lilleman. Trevligt, trevligt. Vi hann dock prata om bio, för det är ju roligt att träffas utan barn också = )

Lediga jobb

Vi söker dig, medelålders man, att gestalta nygammal skåpmat som halva svenska folket redan är lessa att titta på. Du kommer att spela obekväm polis som inte hyser någon större respekt för dina överordnande men som får vara kvar i tjänst ändå, eftersom ingen, jag upprepar ingen, kan göra ditt jobb.

Vidare kommer du att ha anknytningsproblematik i ditt kärleksliv där du aldrig kan svara på direkta frågor om hur du mår eller om du vill binda dig, utan ska på sådana repliker anta en lidande min och blicka ut i fjärran. Vi ser inga hinder för att du dessutom kommer att utveckla en alkoholproblematik någonstans i slutet av den fjärde, eventuellt i början av den femte, filmen. När du öppnar kylskåpsdörren kommer din karaktär antingen att ha ett fint lager av champagne och någon fågellever, eller så gör vi smygreklam för dryck bryggd på malt och humle.

Om du tror att du är rätt person för det här jobbet och tycker om att spela mot din fru vill vi ha din ansökan snarast. Enda kravet är att den pinsamma insatsen från samtliga medverkanden i filmen Tredje vågen aldrig nämns och aldrig upprepas.

Jo, för nu är det dags igen enligt DN. Ny polis, gamla intriger. Jag såg Tredje vågen på bio och skämdes. Inte mest för Jakob Eklund, men för så mycket annat. När inget hopp finns kvar om att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten säger mannen som spelar chefen: "There is one man." På engelska. Repliken hör hemma i ett tevespel, minst. En av de utsatta kvinnorna i filmen ser ut att läsa på stora skyltar bakom kameran och säger, utan inlevelse: "jag är så jävla rädd." Om du ska svära så gör det åtminstone övertygande.

Hoppas, hoppas att det här blir bättre. Men samtidigt: SGI - det klingar lite för mycket CSI för min del.

Torsdag...

...dagen efter onsdag och mitt livs första yogapass. Jag är mör och skön i kroppen och tror att det där är min grej. Faktiskt.

Jag såg P.O. Enquist på Gomorron Sverige i morse och tycker att han är lite snygg. Hans nya bok Ett annat liv handlar om honom själv men är skriven i tredjeperson och där beskrivs allt från livet i Hjoggböle till alkoholmissbruk. Den låter intressant, men jag har gett upp läsning av Enquist förr (jag kommer nog aldrig över chocken efter Boken om Blanche och Marie).

På samma Gomorron Sverige, faktiskt i samma intervju, satt Linda Nyberg som tidigare jobbat på TV 3. Hon var fantastisk! Det var som om hon kameleontiserat sig och blivit Svt-konservativ med page och kulturkläder istället för Tv3:s kyliga avrättarjournalistik. Hon var lågmäld, ställde intressanta frågor och var allt det där som Svt saknat. Grattis till den värvningen!

Uttrycket "håll dig på mattan" måste ha formulerats av en förälder till ett barn som bara ramlade baklänges hela tiden. I ramlar omkull mer nu än när han försökte lära sig sitta och han faller aldrig med huvudet på det mjuka, utan i parketten. Suck.

Måste seriöst ringa till Vägverket och säga dem att jag fruktar för mina barns liv. Oh my Jesus vad många kör fort förbi vårt hus. Skyltarna säger 50 och sedan 70, så om ni kör förbi, var snälla och håll inte mer än 80.

Det är bara att asseptera = )

Hmm. Fortsättning följer = ) Nu läser jag ett inlägg där Daniel Berg från Svenska Akademien säger att de rekommenderar att accessoar uttalas [ass-] trots att detta inte står utskrivet i SAOL. Ursprunget, som är av latinets acce´do, säger att det ska vara [aks-].

Vi kanske bara ska se till att inte använda ordet utan istället göra omskrivningar.
"Vilka fantastiska smyckes- och väsktillbehör hon bär!"
eller
"Det var ovanligt väl genomtänkt bling-bling hon har satt samman."

Snart ska man väl säga "tjeks" åt kex och "tjivi" åt kiwi - tro mig, det händer.

Litteratur för alla åldrar

DN publicerar i dag en lista som omfattar 100 barnboksförfattare och deras viktigaste verk. Bland mina favoriter hör bl.a. böckerna om Anne på Grönkulla (och där serien är precis lika bra) och Michelle Magorians God natt mister Tom.

När det gäller barnböcker vet jag att vissa (ni vet vilka ni är = >) har svårt för Gittan-böckerna, men jag känner igen mig själv i så mycket från när jag var liten. Oviljan att smutsa ner sig, rädslan för att gå vilse, obehagskänslan när någon annan ritade för hårt med mina kritor eller när någon drog för hårt i barbiekläderna.

På DN kan man också läsa om hur man kan ge barnen en chans att älska böcker. En mycket intressant artikel som finns att läsa här. Jag har hungriga barn bredvid mig, så jag återkommer nog till det.

Tjing.

Språktidningen

Trots att jag hånat (fast på ett kärvänligt sätt) min man när han läst nördiga branchtidningar föll jag för språktidningen, min egen nördiga tidning, när den började komma ut. Läraren i mig såg förstås nyttan med mycket av det som finns med och längst ner på sidorna står någonting så ovanligt som "Kopiera så mycket du vill."

Nu är nästa nummer ute och det finns en hel del intressant att läsa. Man kan även enkelt skriva och ställa frågor, både om svenska och engelska, och man kan vara med i omröstningar om vilket ord som passar bäst för en viss företeelse.

Nördigt - oh ja. Men min man läser den också.