Så går en skitjobbig men fantastisk dag utav vårt liv och kommer aldrig åter. Det är mitt uppdrag, men var är mina förutsättningar?

I dag har jag varit lärare. Också. Bland annat. Bland mycket annat. En uppgift jag också har haft var att sitta med på ett möte tillsammans med en elev, hens mamma, kurator samt representant från BUP. Innan mötet ägde rum introducerade jag kristendomen för tjugofem arbetsvilliga elever. Efter mötet presenterade jag kunskapskraven för svenska 3 och höll en språkriktighetsgenomgång med koppling till de utredande uppsatser som eleverna hade fått tillbaka, rättade och bedömda.

Samtidigt som jag tycker att det är oerhört jobbigt att ständigt koda om, att ständigt klä på sig olika yrkesmässiga kostymer som vore man en annan pedagogkameleont, så erbjuder också mitt arbete en massa komplexa och på många sätt fantastiska möten.

Mitt emot mig satt en mamma som inget hellre vill än att vi ska behandla hennes barn som den sista droppen vatten. En mamma som ser sitt barn må dåligt och som ser andra sidor hemma än vad vi ser på skolan. BUP-psykologen ger en annan bild och förklarar både mjukt och krävande hur man kan, ska och borde tänka, arbeta och tala. Kuratorn går igenom skolans uppdrag och väver likt en spindel ett nät som ska fånga upp eleven.

Och där sitter jag i en kostym som inte alltid vet vad den ska kameleonta sig till. Medmänniskokostymen är enklast att ta på sig, men samtidigt ska kursmål uppnås, prestationer ska mätas och i slutänden ska det ändå sättas ett betyg. Jag vill inget hellre än att bolla med de här olika uppdragen. Helst av allt vill jag se eleven le, för hen är så fantastiskt fin när hen ler.

Men det kostar på. Som det kostar på. Om det tidigare var svårt att hinna med att planera, genomföra och utvärdera sin undervisning - som redan den hotas att drunkna i bruset av andra arbetsuppgifter - så måste jag nu lägga in en parameter som tar hänsyn till elevens särskilda problematik. Ja, det är mitt uppdrag, men var är mina förutsättningar för att genomföra det uppdraget? Var är tiden? Var är fortbildningen?

Jag kastas mellan förtvivlan och hopp. Förtvivlan över det ovan nämnda som ibland tar överhanden, men sedan hopp: vilka fantastiska människor jag arbetar med! Vilken otrolig samhällsapparat vi har att fånga upp många som mår dåligt! Visst missar vi många, men vi räddar också många! Kanske borde vi skriva mer om DET i tidningen?

Och oj, vad vi arbetar bra! Vi är fantastiska ihop. Jag gör ett bra jobb när jag jobbar med bra människor. Förhoppningsvis fungerar det i omvänd ordning också. En liten del av mig önskade bara att det skulle synas på lönen också, för den här delen av arbetet är ingenting värt i reda pengar, men bästa betalningen är när en rörd mamma berömmer och tackar för att vi visar sådan omsorg. Kvittot kommer från BUP också som talar om hur mycket som är bra. Bästa betalningen: elevens leende och en försiktig försäkran om att det nog känns lite bättre än innan.

Så går en skitjobbig men fantastisk dag utav vårt liv och kommer aldrig åter.