Å herre min skapare vad jag har lite att göra... eller inte.

Midvinternattens köld är hård,
pärlorna gnistra och glimma,
alla pyssla i enslig gård,
skräpigt under kvällningstimma.
Maken visslar sin bilfixarsång,
går i garaget gång på gång,
snön lyser vit på taken,
endast treåring är vaken.

Ligger där ensam i egen bädd,
liten och envis som synden,
säger att han nog är lite rädd,
men sjunger sen fint om rymden.
Sjunger om ekkorn som satt i gran,
sjunger om Jan Banan som gick på stan,
somnar sen sött under varm, mjuk filt,
kommer sen under natten snurra vilt.

Sjuåring undrar vad renen heter,
på andra språk än det svenska,
men reindeer är svårt om man är petimeter,
och han får snart nog av det utländska.
Själv är jag trött men nöjd ändå,
för jag vet nog vad som väntar då,
när skolan är över för den här hösten
och jag äntligen får vila rösten.

Då blir det ledigt och kära vänner,
samlas tillsammans och äter gott,
släkt och framförallt syster återvänder,
och man känner åter kraften så smått,
rinner in i kroppen och då kan det smaka
med både glögg, sill och pepparkaka,
men glöm inte det viktigaste av allt,
se till att du alltid får plats med en palt.

Å herre min skapare vad jag har lite att göra. Eller, egentligen har jag inte det. Jag har tillräckligt mycket att göra, men fungerar bäst under press, så jag sitter här och samlar lite tidspress. Det går ganska bra om jag får säga det själv.