Min son satt på ena sidan av en glasruta i dag medan jag satt på andra sidan. Han var på simträning, men innan barnen kunde hoppa ner i vattnet satt de uppradade på en bänk och väntade på att bli uppropade. Jag hör inte vad han säger, men jag ser att han vänder sig till pojken bredvid sig och säger någonting. Den andre killen lyser upp och skrattar. Sedan är det hans tur att säga någonting och de skrattar gott båda två. Händerna åker upp i yviga rörelser och sedan gapskrattar båda.
- Vad pratade du och den andre pojken om när ni skrattade så mycket? frågade jag senare, eftersom jag kände mig dödligt nyfiken på vad min son väljer att konversera en för honom tämligen okänd pojke om.
- Vi sa att tänk om man kunde sticka in handen i huvudet och dra ut hjärnan genom örat. Så mycket vatten man skulle få i huvudet då.
Men självklart.
Vad vet man om hur livet kommer att se ut från en dag till en annan? Inte mycket. Vi fick beskedet att en person som jobbar på skolan har gått bort och vi har försökt förbereda sonen så gott det går. Vi har berättat vad som har hänt och att det kan vara så att många, både vuxna och barn, kommer att vara ledsna i morgon. Vi har också sagt att han får fråga hur mycket han vill om vad han än vill.
Märkligt för mig som förälder är att det är en person, som min son har en närmare relation till än vad jag själv har , som har gått bort. Personen har varit enormt uppskattad och kommer helt klart att vara saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar