Ljuset vi inte ser - Anthony Doerr

Jag kan inte skriva någonting om den här boken i nuläget, eftersom jag är mållös (på bästa möjliga åh-herrejistanes-vilken-annan-bok-ska-jag-peta-bort-från-min-10-i-topp-lista-sätt).

Jag ber om att få återkomma.

Bild lånad av förlaget.
Köp boken här eller här, bara du köper den. 

En labyrint av lögner - En labyrint av tystnad

I efterkrigstidens Tyskland vill ingen tala om det som hände. Ingen vill tala om vem som var Partimedlem. Ingen vill tala om varför man super för att glömma. Ingen vill heller att den unge åklagaren Johann Radmann tar sig an uppdraget att hjälpa journalisten Thomas Gielke. Gielkes vän Simon, en överlevare från Auschwitz, har råkat träffa på en före detta SS-medlem och Auschwitzvakt som nu är lärare på en skola och vars förflutna mörkades vid anställningen som historie(!)lärare.

Året är 1958 och den sargade nationen Tyskland har efter Nürnbergrättegångarna äntligen börjat hela. När Gielka första gången träffar Radmann frågar han honom vad han vet om Auschwitz, vilket i stort sett är ingenting. Gielka frågar fler av de unga som befinner sig i rummet, men ingen vet. Att börja ställa obekväma frågor om vad tyska soldater gjorde under sin utlandstjänst är inte välkommet, vilket Radmann snart blir varse. Självaste förbundskansler Adenauer menar att man måste "sätta punkt för detta beklagliga kapitel." När Radmann väl börjar gräva i arkiven - minutiöst ordnat och upplagt av nazisterna själva och nu under amerikansk kontroll - rullas historien upp igen: namnen på de tjänstgörande, människorna som försvann och alla dessa personer som var ansvariga.

Radmann inleder det nästan övermäktiga arbetet med att åtala ansvariga för förbrytelser, i det som senare kom att kallas Auschwitzrättegångarna, och med sig har han några mer eller mindre entusiastiska medarbetare. Världen är enkelt uppdelad för den unge juristen i goda och onda människor, men ju längre han arbetar med rättegången desto större blir gråskalorna. När det går upp för honom att människor i hans närhet var medlemmar av Partiet eller att de till och med varit stationerade som vakter i fånglägret, tappar han hoppet om och tron på mänskligheten. Rent dramaturgiskt känns handlingen igen, men för dynamiken bör detta hända och gör att man som åskådare förstår honom. Tvivlet måste också få utrymme: vem är egentligen ond eller god i en värld där jag själv dödas om jag inte dödar? "Jag gjorde bara min plikt", säger någon. För en person som inte har behövt ställas inför det valet kan svaret vara enkelt, men det är tydligt att ingenting är enkelt.

Jag läser en recension av filmen i SvD där Tobias Holmgren nämner både Juryn och Matthew McConauhey, vilket jag själv satt och tänkte på medan jag såg filmen. Det finns en likhet både i anletsdragen och i det driv som den här advokaten måste uppbringa. Och filmen är helt fantastisk. Det finns en kärlekshistoria och sidohandlingar med oväntade vänskapsband i fokus som gör det här till en tillställning som visar vad det är att vara människa. Att Radmann innan han tar sig ur sin svacka åker till Auschwitz för att läsa Kaddisch i en väns ställe är vackert samtidigt som det är plågsamt att inte den värsta skurken går att åtala.

Det som är mest slående med den här filmen är dock att det inte förekommer något frossande i detaljer. När hundratals överlevande intervjuas får åskådaren inte höra ett enda ord. Musik spelas i bakgrunden och man får bara se Radmanns ansiktsuttryck och hur hans sekreterare brister i gråt vid ett fönster. Det nämns bara i en enda replik, när en medarbetare tycker att deras jobb är skrattretande, vad de har att göra med. Ur vittnesmålen läser Radmann upp berättelsen om en liten pojke som var glad över ett äpple och som hoppade ner från ett lastbilsflak. Då tar vakten tag i honom, dänger hans huvud i barackväggen så att han dör, för att sedan ta hans äpple. Vakten ber en annan fånge att skölja av blodet från äpplet innan han äter upp det. Sedan frågar Radmann medarbetaren Haller om han fortfarande tycker att deras arbete är skrattretande. Det krävs att åskådaren har en del förkunskaper, men filmen är väl värd att se.

En labyrint av lögner (på tyska En labyrint av tystnad, värt att lägga märke till) är vacker, faktiskt humoristisk, och mycket angelägen. Vi upprepar ofta orden att vi aldrig får glömma, men med det politiska läget som är aktuellt i dag är orden mer angelägna än någonsin.

Middag för hållbar utveckling - utan tillsatt fett

Ta två äpplen som ingen vill äta upp. Ta två apelsiner som du i vanliga fall skulle kasta bort. Köp en kyckling som har fått färre antibiotikakurer än du själv. Ladda upp med en massa kryddor och spela lite bra musik på Spotify.

Hacka äpplena (med skrot och allt) och gör detsamma med apelsinerna. Lägg i botten av en ärvd gjutjärnsgryta tillsammans med blasten från en purjolök.

Proppa den glada kycklingen med apelsin, kryddor, lök... You name it. Vänd den i salt och peppar (och innan dess kan du gnida in den i apelsin så att det fastnar bättre). Lägg den sedan på bädden av äpplena, apelsinerna och löken. Lägg några potatisar runt kycklingen mot kanten och strössla med kryddor (timjan, persilja) innan du kör in allt i ugnen (typ 225* i en dryg timme) innan du avnjuter hela anrättningen.

Vill du ha husmorscredd kan du sila av allt efteråt, krydda upp spadet lite och sedan frysa in. På så sätt har du en höjdarbuljong till nästa gång du ska göra något imponerande i köket. Det tar 10 minuter i förberedelsetid och två minuter att sila av och frysa in, men du får en höjdarrätt till middag och allt sköter sig själv samtidigt som allt är klart... ja, också samtidigt. Inget tillsatt fett, sa jag det? Det är bara en av ytterligare goda ting med det här receptet.

Vad skulle du ha gjort?

Jag är bara kommen ungefär 80 sidor in i boken Öppnas i händelse av min död, men tror att den är bra! Det handlar om medelålders Cecilia som letar en grej på vinden när hon stöter omkull en kartong. Ett brev ramlar ur och är adresserat till henne och det är maken John-Paul som är avsändare. På kuvertet står det skrivet Öppnas i händelse av min död och nyfikenheten börjar spira. Det är bara det att maken inte är död, utan ute på tjänsteresa. Cecilia talar i telefon om för honom att hon har hittat brevet och han ber henne att inte läsa det.

Skulle du läsa det eller göra som han bad och bränna upp det? Jag skulle ha läst det. Det finns inte en chans att jag hade kunnat hålla mig. Jag har inte bättre karaktär än så.

Cecilia är i alla fall övertygad om att hon inte kommer att läsa det och motstår in i det längsta, men när ena dottern Polly tycker att pappan har tittat på konstigt på äldsta dottern Isabel blir Cecila förskräckt, för vad innebär det. Den tredje dottern Esther berättar i samma veva att hon hörde sin pappa gråta i duschen innan han åkte iväg på sin resa.

Sedan har jag inte kommit längre, men hon har precis bestämt sig för att läsa brevet. Spännande, jamen nanting!

En sådan där dag som inte behöver återkomma i första laget

Barnen spelar innebandy  i hallen. Det är slagskott blandat med vådaskott, reglerna är oklara och slutar alltid med att jag ropar Time Out!

Så nu spelar de innebandy ute på altanen. Snön har de fått skotta bort. Sedan letade vi klubbor. Därefter bollar. Hittade inga (hela) bollar så jag eltejpade igen ett par tomma snusdosor som fick agera puckar. Elvaåringen sur, jamen nanting.

Kokade potatis till middag och kände mig vuxen. Potatis ger många vuxenpoäng i det här huset. När jag skulle tillaga fisken insåg jag att vi inte hade köpt någon. Sjuochetthalvtåringen hade stått och gjort fisksås under min guidning och det tog tre gånger så lång tid som om jag hade gjort det själv. Hittade fiskpinnar i frysen och kontrollerade aldrig ens hur gamla de var. Det känns ännu värre eftersom jag inte äter dem själv.

Har suttit och klickat på Försäkringskassans hemsida i dag. Alltså, jag är bara svensklärare... Hälften av frågorna förstår jag knappt, och när jag har svarat på en tycker jag att de frågar exakt samma sak i nästa. Beskriv med dina egna ord, max si och så många tecken. Kanske är mitt yrke min akilleshäl: jag tolkar in för mycket i vad jag tror att de frågar efter. Tittar sedan på vad två av varandra oberoende läkare har skrivit om min åkomma och tycker själv att det låter som två helt olika sorters åkommor. Sedan beskriver jag och tycker att det låter som en tredje. Det är inte underligt att Försäkringskassan är under hård press: de ska vara sjukintygsexegeter och jag misstänker att den expertisen inte direkt står formulerad i deras arbetsbeskrivning.

I ett fåfängt försök till avslappning satte jag igång en stickning, men har rivit upp så många gånger nu att hela nystanet ser ut att ha åttitalspermanentat sig. Det är en sådan dag.

Dödssynden

Jag har läst så mycket mediokert den sista tiden (trots att överraskande mycket också har varit överraskande bra) så jag har återgått till min tanke om att damma av någon klassiker. Den viktorianska eran landar med självklarhet i knät medan t.ex. Garp och hans värld var en oväntad upplevelse, och inte alls oäven.

Så snubblade jag över Harper Lees To Kill a Mockingbird, eller Dödssynden som den kommit att kallas i den svenska översättningen.

Det är bra, alltså. Bättre än så. Det är romankonst. Samhällsbeskrivningarna, berättade genom den unga Scouts ögon, och så småningom rättegången mot den våldäktsåtalade svarte mannen som försvaras av Scouts pappa, Atticus Finch, är briljanta. Jag ska försöka dra ut på njutningen som den här läsningen innebär och sedan beställa hennes andra bok, Ställ ut en väktare. Sådana här böcker blir inte klassiker för intet.

Bond och tragedin i Paris

Pappa uppvaktades på 65-årsdagen bl.a. med ett biobesök tillsammans med undertecknad samt maken och vi hade ett möte med Bond. James Bond.

Även om Bond fortfarande vill ha sin vodka martini skakad, inte rörd, så är det en förhållandevis modern agent. Jag vet: *gäsp* för både hjärndöda lägra-kvinnor-på-löpande-band och nu-säger-jag-en-sån-där-rolig-oneliner-igen, men hurra för: maskiner kan inte ersätta människor och wow, vilka skådespelare.

Daniel Craig är bra. Ralph Fiennes är bra. Christoph Waltz är suverän. Lika bra som Judy Dench, men med det moderskeppet avseglat får vi väl hålla till godo med de andra. Katter, psykologiska institut på bergstoppar, ärr över ögonen, tingestar och repliker återanvänds i den här filmen, men är underhållande och flirtar med publiken. Enda nackdelen tycker jag är att filmen är för lång, två och en halv timme. Mindre svepande bilder och glidningar under klassiskt bondtema så sparas åtminstone en kvart in.

Väl hemma såg vi senaste avsnittet av Homeland - som också är ständigt aktuellt. När vi sedan slog på tv:n möts vi av de fruktansvärda rapporteringarna från terrorattackerna i Paris och det är en svart dag i vår nutidshistoria som vi lägger bakom oss.

Tanken ligger och gnager hos mig: polarisering är farligt. Att utmåla någonting alltigenom gott eller ont fungerar inte i något läger, utan vi måste, måste, måste koncentrera oss på gråskalorna, på variationerna och på mellantingen. Du är antingen rasist eller antirasist - båda lägren är rädda för att göra eftergifter, eftersom så stor del av resonemangen i övrigt skulle falla. Jag vill inte tappa tron på mänskligheten, men vissa dagar är det svårt.

Många varma tankar och böner går till Frankrike idag och kvällens kvalmatch mot Danmark för att nå fotbolls-EM - just i Frankrike - känns inte lika brännande aktuell längre.