Även om Bond fortfarande vill ha sin vodka martini skakad, inte rörd, så är det en förhållandevis modern agent. Jag vet: *gäsp* för både hjärndöda lägra-kvinnor-på-löpande-band och nu-säger-jag-en-sån-där-rolig-oneliner-igen, men hurra för: maskiner kan inte ersätta människor och wow, vilka skådespelare.
Daniel Craig är bra. Ralph Fiennes är bra. Christoph Waltz är suverän. Lika bra som Judy Dench, men med det moderskeppet avseglat får vi väl hålla till godo med de andra. Katter, psykologiska institut på bergstoppar, ärr över ögonen, tingestar och repliker återanvänds i den här filmen, men är underhållande och flirtar med publiken. Enda nackdelen tycker jag är att filmen är för lång, två och en halv timme. Mindre svepande bilder och glidningar under klassiskt bondtema så sparas åtminstone en kvart in.
Väl hemma såg vi senaste avsnittet av Homeland - som också är ständigt aktuellt. När vi sedan slog på tv:n möts vi av de fruktansvärda rapporteringarna från terrorattackerna i Paris och det är en svart dag i vår nutidshistoria som vi lägger bakom oss.
Tanken ligger och gnager hos mig: polarisering är farligt. Att utmåla någonting alltigenom gott eller ont fungerar inte i något läger, utan vi måste, måste, måste koncentrera oss på gråskalorna, på variationerna och på mellantingen. Du är antingen rasist eller antirasist - båda lägren är rädda för att göra eftergifter, eftersom så stor del av resonemangen i övrigt skulle falla. Jag vill inte tappa tron på mänskligheten, men vissa dagar är det svårt.
Många varma tankar och böner går till Frankrike idag och kvällens kvalmatch mot Danmark för att nå fotbolls-EM - just i Frankrike - känns inte lika brännande aktuell längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar