Året är 1958 och den sargade nationen Tyskland har efter Nürnbergrättegångarna äntligen börjat hela. När Gielka första gången träffar Radmann frågar han honom vad han vet om Auschwitz, vilket i stort sett är ingenting. Gielka frågar fler av de unga som befinner sig i rummet, men ingen vet. Att börja ställa obekväma frågor om vad tyska soldater gjorde under sin utlandstjänst är inte välkommet, vilket Radmann snart blir varse. Självaste förbundskansler Adenauer menar att man måste "sätta punkt för detta beklagliga kapitel." När Radmann väl börjar gräva i arkiven - minutiöst ordnat och upplagt av nazisterna själva och nu under amerikansk kontroll - rullas historien upp igen: namnen på de tjänstgörande, människorna som försvann och alla dessa personer som var ansvariga.
Radmann inleder det nästan övermäktiga arbetet med att åtala ansvariga för förbrytelser, i det som senare kom att kallas Auschwitzrättegångarna, och med sig har han några mer eller mindre entusiastiska medarbetare. Världen är enkelt uppdelad för den unge juristen i goda och onda människor, men ju längre han arbetar med rättegången desto större blir gråskalorna. När det går upp för honom att människor i hans närhet var medlemmar av Partiet eller att de till och med varit stationerade som vakter i fånglägret, tappar han hoppet om och tron på mänskligheten. Rent dramaturgiskt känns handlingen igen, men för dynamiken bör detta hända och gör att man som åskådare förstår honom. Tvivlet måste också få utrymme: vem är egentligen ond eller god i en värld där jag själv dödas om jag inte dödar? "Jag gjorde bara min plikt", säger någon. För en person som inte har behövt ställas inför det valet kan svaret vara enkelt, men det är tydligt att ingenting är enkelt.
Jag läser en recension av filmen i SvD där Tobias Holmgren nämner både Juryn och Matthew McConauhey, vilket jag själv satt och tänkte på medan jag såg filmen. Det finns en likhet både i anletsdragen och i det driv som den här advokaten måste uppbringa. Och filmen är helt fantastisk. Det finns en kärlekshistoria och sidohandlingar med oväntade vänskapsband i fokus som gör det här till en tillställning som visar vad det är att vara människa. Att Radmann innan han tar sig ur sin svacka åker till Auschwitz för att läsa Kaddisch i en väns ställe är vackert samtidigt som det är plågsamt att inte den värsta skurken går att åtala.
Det som är mest slående med den här filmen är dock att det inte förekommer något frossande i detaljer. När hundratals överlevande intervjuas får åskådaren inte höra ett enda ord. Musik spelas i bakgrunden och man får bara se Radmanns ansiktsuttryck och hur hans sekreterare brister i gråt vid ett fönster. Det nämns bara i en enda replik, när en medarbetare tycker att deras jobb är skrattretande, vad de har att göra med. Ur vittnesmålen läser Radmann upp berättelsen om en liten pojke som var glad över ett äpple och som hoppade ner från ett lastbilsflak. Då tar vakten tag i honom, dänger hans huvud i barackväggen så att han dör, för att sedan ta hans äpple. Vakten ber en annan fånge att skölja av blodet från äpplet innan han äter upp det. Sedan frågar Radmann medarbetaren Haller om han fortfarande tycker att deras arbete är skrattretande. Det krävs att åskådaren har en del förkunskaper, men filmen är väl värd att se.
En labyrint av lögner (på tyska En labyrint av tystnad, värt att lägga märke till) är vacker, faktiskt humoristisk, och mycket angelägen. Vi upprepar ofta orden att vi aldrig får glömma, men med det politiska läget som är aktuellt i dag är orden mer angelägna än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar