Dödssynden

Jag har läst så mycket mediokert den sista tiden (trots att överraskande mycket också har varit överraskande bra) så jag har återgått till min tanke om att damma av någon klassiker. Den viktorianska eran landar med självklarhet i knät medan t.ex. Garp och hans värld var en oväntad upplevelse, och inte alls oäven.

Så snubblade jag över Harper Lees To Kill a Mockingbird, eller Dödssynden som den kommit att kallas i den svenska översättningen.

Det är bra, alltså. Bättre än så. Det är romankonst. Samhällsbeskrivningarna, berättade genom den unga Scouts ögon, och så småningom rättegången mot den våldäktsåtalade svarte mannen som försvaras av Scouts pappa, Atticus Finch, är briljanta. Jag ska försöka dra ut på njutningen som den här läsningen innebär och sedan beställa hennes andra bok, Ställ ut en väktare. Sådana här böcker blir inte klassiker för intet.