Dialog

- Pappa? frågar ettochetthalvtåringen.
- Han är på jobbet.
- Pappa?
- Ja, på jobbet.
- Pappa?
- Mmm. Han är på jobbet.
- Pappa?
- Han for ju på jobbet. Kommer du ihåg att vi vinkade?
Lilleman vinkar och nickar och frågar: - Pappa?
- Ja, vi vinkade till pappa.
- Pappa?
- Ja, när han for på jobbet.
- Pappa?
- Driver du med mig? Jag börjar skratta. - Han är på jobbet.
- Mmm, pappa.

Fyraåringen är hos farmor och farfar och jag saknar att ha honom delaktig i dialogerna här hemma.

Röggen, röggen!

Jag somnade med lilleman igår kväll när jag lade honom för kvällen. Klockan var 18.30. Sedan gick jag upp vid 23.00 och borstade tänderna. Vaknade vid 04.00 av att lillemans ögon hade klistrat igen och han mässade olyckligt:
- Oj oj. Oj oj.

Hade svårt att somna om eftersom jag med råge sovit fler timmar än vanligt men lyckades till slut slumra till fram till 05.50. Nu har jag så ont i kroppen att det inte är en fråga längre huruvida jag är gammal eller ej. Jag är gammal.

Just nu hämtar lilleman grejer från en skåp och lägger det på vardagsrumsbordet. Sedan räknar vi ett två tre.

Lille-Skutt-snabb

Lilleman är så snabb att jag knappt hinner med. Hittills har han försökt halsa AD-droppar (inte bra men jag tror inte att han hann); han har ritat på sig själv, skrivbordet och stolen; han har tvättat sig själv och blött ner hela toaletten och det tog inte ens två minuter.

Var är jag när det här händer? Är jag ute med soporna? Är jag upptagen med att skriva handlingslistor? Nej. Jag vänder mig bara om för att ställa undan äppelmoset eller ser till att barnsäkra spisen.

Jag och maken är inte vana vid det här. Storebror har varit lugnet själv och alltid frågat om lov innan han gjort någonting - även under den tiden när han inte hade språket. Han kunde hålla upp en sax och höja på ögonbrynen medan han frågade "Hu?". Sade vi nej lade han ner den och så var det inte mer med det. Lillebor blir tyst och vi har hittat honom med batterier, saxar, smörknivar och pennor.

Ingen feber i natt. Hoppas att det håller i sig så att vi kan träffa någon innan lovet är helt över.

Närmare fyrtio än trettiosju

Storebroren kom till min säng kring tvåtiden och skakade då så han hoppade. Tempen visade på 40,3 och vi gav honom Ipren för att få ner febern. Vi gav full dos och ändå dröjde det närmare 50 minuter innan det gav effekt och han äntligen kunde sova lugnt.

Då var det lillebrorens tur. Jag vet inte vad han störs av, men han har smågnytt hela natten och vaknat till medan han ropat på mamma. Vi har redan varit vakna i en och en halv timme. Morgonen går i gäspningarnas tecken och kaffekannan är laddad. Oh happy day.

Idealisten

Jag har precis läst ut Idealisten av Thomas Bodström och kanske är det så att jag har ett gott öga åt vår förre justitieminister, men den var helt okej. Inte fantastisk men inte heller så sågbar som många tyckare tycks tycka. Utförligare i Bokgalleriet.

Jag har läst vid köksbänken medan jag skar palt, i soffan med ettochetthalvtåringen sittande på min bröstkorg, på toaletten eftersom det är det enda stället där jag får vara ifred, i soffan medan barnen ska sova och ropar "mamma" varannan minut... En sådan gång är det bra med en bok som går att avbryta i stort sett närsomhelst och som man sedan kan ta upp närsomhelst.

Måle hin håle...

...på väggen ska vi inte göra, men trots att solen lyst starkt idag blev det några moln på familjehimmeln. Det var skönt att få tillbaka barnen. Det var två trötta sådana och när glassen inte gick ner i den store pojken visade sig att han har feber. Den lille har ögoninflammation. Nu sover båda och kvällen verkar bli lugn.

Maken börjar jobba imorgon och själv är det en vecka kvar innan inskolningen börjar för lilleman. I praktiken har jag två veckors semester kvar, men nedräkningen har börjat och jag önskar att jag kunde frysa tiden.

Njutit och längtat

Ikväll har jag kunnat njuta av sommarvärmen tillsammans med ca 30 mer eller mindre okända själar på ett trettioårsfirande som innehöll allt från sjukamp och allsång till allmänt skrävlande. Såå trevligt.

Gårdagen bjöd på 120-årsfest då jubilarerna i fråga båda hade fyllt 50 år vardera och som dessutom varit gifta i 20 år - tillsammans.

Det blev således en dubbelpartyhelg som jag och min kropp sent ska glömma. Nu sitter maken och jag och försöker varva ner efter nio (!) timmar av skratt och stoj och samtidigt längtar vi efter barnen och morgondagen. För mig som sitter med ungefär 3,5 liter coca cola i kroppen är det bara att piis nåtta och invänta gryningen.