Barnen och vi är i hufvudstaden och förutom att vi är i just Stockholm så är den stora grejen att vi träffar kusiner - och moster. Som det har längtats! Rösten blir ljusare, på samma sätt som när man talar om kattungar och fluffiga kycklingar, när man talar om och med mostern. När fyraåringen satt bredvid mostern i bussen på väg hem från Skansen försökte han få klarhet i en mycket viktig fråga:
- Visst älskar du oss mest av allt?
Mostern har inte jättelätt att hålla tårarna borta.
- Jag tycker mest om dig. Och mamma, deklarerade han sedan.
Det är ett gott betyg, kanske det bästa, att omnämnas i ett sådant sammanhang, både för mig och min syster.
Barnens sjuåriga kusin försöker öka storstadens population genom att fråga om inte vi kan bo i Stockholm.
- Nja, svarade jag, men ni kanske kan flytta upp till oss?
- Nej, för vi har så många goda vänner här.
- Ja, det är klart, men vi har så många vänner där vi bor.
- Ja, just det ja.
- Men vi kan ju försöka ses oftare, föreslog jag, ett uttalande jag sedan blev ställd till svars för nästa dag:
- Du sa att vi skulle ses oftare och nu tänkte jag att du ska få lova det.
Annars är allt sig likt. Vad är väl Skansens vargar, järvar, björnar och sälar mot för den söta ekorren som käkade sopor mitt på vägen?
Och vid åsynen av mosterns 21 kvm stora lägenhet kom frågan:
- Bor du i det här rummet?
2 kommentarer:
Känner igen det där, att vilja vara så nära alla som man älskar. Sverige är alldeles för avlångt och dyrt att resa omkring i, blääää
Ja, vi vill ses oftare, men det är ett helt företag att få med sig sig själv och barnen bara för några dagar. Sedan kostar det ju också. Men som det är värt det när man väl tar sig iväg!
Skicka en kommentar