Sällan går tre timmar så snabbt som när man sitter ner och har ett superviktigt samtal med någon om smått och stort, om glädje och sorg, ljus och mörker, om barn och om gamla. När vi kom till caféet var det bullrigt och kön till kassan var lång. Folk kom och gick, men vi satt i ett och samma hörn.
Hon är nog den enda som kan kalla mig "hjärtat" utan att det kryper i mig.
Kvällens fotbollsträning kantades av att treåringen underhöll den mycket lilla, och mycket ointresserade, publiken med sina brysselsteg och icke-kullerbyttor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar