torsdag 5 maj 2016

Hellre en zombieapokalyps...

Jag föredrar en zombieapokalyps framför att se Donald Trump som vinnare i det amerikanska presidentvalet. Vid en zombieapokalyps finns det åtminstone en liten chans till överlevnad. 

Det finns inskränkta människor i den här världen och en släkting till mig är en av de värsta av sin sort - eller den mest framgångsrika i att se världen i svart eller vitt, hur man nu föredrar att se det. Hon har utgjutit sig över hur FRUKTANSVÄRT det är att en av personalen på dotterns skola har pratat om transpersoner som någonting som bör accepteras. Jag har varit tvungen att sitta på händerna för att tvinga dem att inte skriva obsceniteter om vad hon kan göra med sina högerkristna inskränktheter. Ja, hon bor i USA och nej, det är ingen ursäkt. 

Jag arbetar med några av de mest underbara människor som någonsin har beträtt denna jord. Punkt. 

Första dagen på långhelgsledigheten tillbringades i solen med en god bok - och som den var god. Om du inte har läst Stora små lögner, eller Öppnas i händelse av min död för den delen, så föreslår jag att du läser den/dem nu. Slut på meddelandet. 

fredag 22 april 2016

Att sniffa lim

Att sniffa på lim är kanske inget jag skulle rekommendera, men det kan också vara alldeles, alldeles underbart. Jag går igenom 1900-talslitteraturen med mina elever just nu, vilket i runda slängar innebär att jag möter 60 individer - röstberättigade, unga vuxna, ibland små - som för första gången ska möta Nils Ferlin, Brecht, Södergran, Kristina Lugn, Tranströmer, Winnerbäck och Euskefeurat. Jag har världens bästa jobb.

Idag sniffade en elev på limtuben som gruppen hade fått för att klistra ihop en dikt av Nils Ferlin. "Barfotabarn" hade hackats upp i mindre delar för att de skulle få sätta ihop den till passande strofer och verser och en grupp började gräla med varandra eftersom någon menade att det inte rimmade. Någon annan gastade att "det måste väl för helvete inte rimma!". Ändå njuter jag, för de är engagerade i poesi. Vi lyssnar på Lars Winnerbäcks "Ballader om konsekvenser" och pratar om allusion. Om Pippi, Rasmus på luffen och Ronja. Om rim och symboler. Killen som sniffar på limmet får dessutom lära sim om Proust och hans lindblomste och madeleinekaka och hur smakerna och dofterna leder honom tillbaka till sin barndom - och samme pojke, välväxt och stor och liten på samma gång - kan prata om hur han kommer ihåg att limmet luktade precis så när han gick i sexårs...

Jag är full av energi, för första gången på sju år, och toknjuter. Pratar med maken om absolut helt och hållet oromantiska ting, typ vem som har följt med i en lastbil, om att folk tittar på en om man har gått ner i vikt eller om man har klippt och rakat sig, och samtidigt finns en känsla av romantik i det oromantiska. Bara en sån sak.

Barnen har kompisar, jag gör en saltinbakad fransyska, yngsta grabben käkar popcorn och tittar på roliga filmer... Livet är gott. Man kan behöva påminna sig om det ibland.

måndag 14 mars 2016

Ingen av oss hade särskilt tur när vi tänkte...

En helt vanlig måndagsmorgon i vårt hem (trodde jag i alla fall att det skulle bli). Jag steg upp lite tidigare än vanligt, åttaåringen kom på att han hade lite läxa att göra, så han följde med upp. Jag duschade och gjorde mig klar. Vid tjugo över sju tänkte jag att jag skulle ropa ner elvaåringen, eftersom han vill att jag väcker honom innan jag åker. Jag ropade, men fick inget svar. Jag gick upp, eftersom jag trodde att han satt på toaletten och kanske inte hörde mig. 

Toaletten var tom och elvaåringen var inte på sitt rum. Han fanns inte nere och inte i källaren. Jag gick ut och letade efter honom, men han fanns ingenstans så jag försökte ringa. Kom till röstbrevlådan. Åkte iväg med åttaåringen till fritte och sedan tillbaka för att leta den äldre. Förklaringar till hans bortavaro poppade upp: 
1. Någon har kommit in i huset under natten och endast tagit elvaåringen. 
2. Han har rymt hemifrån. 
3. Något övernaturligt... Nej. Jag visste att inget av ovanstående hade hänt, men jag fattade samtidigt ingenting. Jag åkte tillbaka och frågade åttaåringen om han hade träffat sin bror på morgonen. Svaret: ja, kanske, eller så var det igår. 

Enda förklaringen som jag såg det var att han hade åkt iväg med en tidigare buss, så jag åkte två byar bort för att kolla läget och fick leta en god stund innan jag äntligen fick syn på honom. Det var en tapper med tårögd son som fick syn på mig och förklaringen - han hade sett fel på klockan på en timme och skyndat iväg, eftersom han trodde att han var sen till bussen. Visst hade han märkt att ingen av hans klasskamrater satt på bussen och ingenting annat stämde heller, men han åkte vidare - med urladdad telefon och utan klocka. 

Så i eftermiddag, när jag retsamt frågade honom om han tänkte ta den tidiga eller sena bussen imorgon, höll han sig för skratt. Däremot himlade han med ögonen så våldsamt att jag blev rädd att de skulle fastna i det läget. 

onsdag 2 mars 2016

Pride (Bread and Roses) - Filmtips



Året är 1984 och gruvarbetarna i Wales strejkar. Trots försök att svälta dem tillbaka till gruvan söker man stöd hos varandra på ett självklart sätt. Detta under en tid när solidaritet bland arbetare var arbetsgivarens värsta mardröm. 

Hjälp kommer från oväntat håll när en grupp gayaktivister bestämmer sig för att göra gruvarbetarnas sak till sin och startar en insamling för att hjälpa till. Inställningen och attityden till den typen av hjälp varierar och snart bildas två läger, inte bara utifrån hur du ser på homo-, bi- och transsexuella, utan även på hur länge du kan gå utan lön innan du börjar svikta i tron på fackföreningen. 

Filmen heter Pride och är, trots det blytunga gruvtemat och det faktum att detta också var en tid när många homosexuella (framför allt män) insjuknade i AIDS, en fantastiskt fin må-bra-rulle. Soundtracket, med alltifrån 80-talsmusik från discons gyllene era till vackra engelska folkvisor, är underskönt och karaktärerna är så där fantastiskt torrt brittiska. Den här filmen är i gott sällskap med t.ex. Torka aldrig tårar utan handskar när det gäller att belysa en tid som var svår, utifrån en fråga som är svår än i dag. Med de 20 år som har passerat är det passande att ställa sig frågan hur attityden, inställningen och kunskapen ser ut idag (inte så mycket gällande gruvarbetare, utan homo-, bi- och transsexuella). Det här är en film som rymmer så mycket kärlek och Bill Nighy, Imelda Staunton och Andrew Scott glänser ikapp med varandra. 

Sången som startar någon minut in i klippet ovan är så vacker att ögonen tåras. I sitt sammanhang är det lämpligt att utfärda en kraftig böl-varning, för det är så gripande, så gripande. Enjoy. 

måndag 29 februari 2016

Sådant som gör mig glad: del 1, 2 och 3 samt ett inlägg om den svenska nationalsången (som faktiskt aldrig officiellt, genom politiskt beslut, antagits som officiell nationalsång)

1. När en femårig tjej på stan springer fram och låtsas göra kraft (med passande, egenkomponerad ljudeffekt) mot dörrar som öppnas automatiskt av rörelsesensorer och som sedan triumferande visar att det fungerade.  

2. Två byggrabbar står i elevfikets kö för att handla. Elev 1 har inte råd och elev 2 köper honom en macka. Elev 1 säger att han ska betala igen. Elev 2 svarar att "hä är lugnt. Ja bjuud." Elev 1 säger:"Jag älskar dig."

3. En mycket världslig sak, men Stephen Kings 11.22.63 har blivit tv-serie. Resultatet kan vara minst lika märkligt som boken var märklig, men voi, så spännande. 

Och till sist: nej, det är inte hädelse att ändra några ord i nationalsången - inte bara för att Zlatan gjorde det först, men också därför - och vi i Sverige har en av de mest anmärkningsvärda nationalhymnerna som det är: 
  • "Du gamla, du fria"  skrevs och framfördes av  Richard Dybeck år 1844. Texten författade han till en gammal folkmelodi från Västmanland, "Så rider jag mig över tolvmilan skog".
  • Rickard Dybeck skrev de två första verserna i dagens version. Namnet på vårt land nämns inte förrän i fjärde och sista versen. 
  • Sången fanns för första gången i tryck 1845 i samlingen "Valda svenska folksånger".
  • I Richard Dybecks ursprungliga text löd första textraden "Du gamla, du friska", men detta ändrade han 1866 till "Du gamla, du fria".
  • År 1910 författade Louise Ahlén ett tillägg på två extra strofer - alltså, det finns två verser till. Dessa två verser är det dock få som kan sjunga texten till.
  • Till skillnad från många andra nationalsånger har "Du gamla, du fria" aldrig officiellt, genom ett politiskt beslut, antagits som officiell nationalsång.
  • "Du gamla, du fria" har istället genom tradition kommit att bli Sveriges nationalsång.

Källa: kungahuset.se 

torsdag 21 januari 2016

Ljuset vi inte ser - Anthony Doerr

Jag kan inte skriva någonting om den här boken i nuläget, eftersom jag är mållös (på bästa möjliga åh-herrejistanes-vilken-annan-bok-ska-jag-peta-bort-från-min-10-i-topp-lista-sätt).

Jag ber om att få återkomma.

Bild lånad av förlaget.
Köp boken här eller här, bara du köper den. 

lördag 16 januari 2016

En labyrint av lögner - En labyrint av tystnad

I efterkrigstidens Tyskland vill ingen tala om det som hände. Ingen vill tala om vem som var Partimedlem. Ingen vill tala om varför man super för att glömma. Ingen vill heller att den unge åklagaren Johann Radmann tar sig an uppdraget att hjälpa journalisten Thomas Gielke. Gielkes vän Simon, en överlevare från Auschwitz, har råkat träffa på en före detta SS-medlem och Auschwitzvakt som nu är lärare på en skola och vars förflutna mörkades vid anställningen som historie(!)lärare.

Året är 1958 och den sargade nationen Tyskland har efter Nürnbergrättegångarna äntligen börjat hela. När Gielka första gången träffar Radmann frågar han honom vad han vet om Auschwitz, vilket i stort sett är ingenting. Gielka frågar fler av de unga som befinner sig i rummet, men ingen vet. Att börja ställa obekväma frågor om vad tyska soldater gjorde under sin utlandstjänst är inte välkommet, vilket Radmann snart blir varse. Självaste förbundskansler Adenauer menar att man måste "sätta punkt för detta beklagliga kapitel." När Radmann väl börjar gräva i arkiven - minutiöst ordnat och upplagt av nazisterna själva och nu under amerikansk kontroll - rullas historien upp igen: namnen på de tjänstgörande, människorna som försvann och alla dessa personer som var ansvariga.

Radmann inleder det nästan övermäktiga arbetet med att åtala ansvariga för förbrytelser, i det som senare kom att kallas Auschwitzrättegångarna, och med sig har han några mer eller mindre entusiastiska medarbetare. Världen är enkelt uppdelad för den unge juristen i goda och onda människor, men ju längre han arbetar med rättegången desto större blir gråskalorna. När det går upp för honom att människor i hans närhet var medlemmar av Partiet eller att de till och med varit stationerade som vakter i fånglägret, tappar han hoppet om och tron på mänskligheten. Rent dramaturgiskt känns handlingen igen, men för dynamiken bör detta hända och gör att man som åskådare förstår honom. Tvivlet måste också få utrymme: vem är egentligen ond eller god i en värld där jag själv dödas om jag inte dödar? "Jag gjorde bara min plikt", säger någon. För en person som inte har behövt ställas inför det valet kan svaret vara enkelt, men det är tydligt att ingenting är enkelt.

Jag läser en recension av filmen i SvD där Tobias Holmgren nämner både Juryn och Matthew McConauhey, vilket jag själv satt och tänkte på medan jag såg filmen. Det finns en likhet både i anletsdragen och i det driv som den här advokaten måste uppbringa. Och filmen är helt fantastisk. Det finns en kärlekshistoria och sidohandlingar med oväntade vänskapsband i fokus som gör det här till en tillställning som visar vad det är att vara människa. Att Radmann innan han tar sig ur sin svacka åker till Auschwitz för att läsa Kaddisch i en väns ställe är vackert samtidigt som det är plågsamt att inte den värsta skurken går att åtala.

Det som är mest slående med den här filmen är dock att det inte förekommer något frossande i detaljer. När hundratals överlevande intervjuas får åskådaren inte höra ett enda ord. Musik spelas i bakgrunden och man får bara se Radmanns ansiktsuttryck och hur hans sekreterare brister i gråt vid ett fönster. Det nämns bara i en enda replik, när en medarbetare tycker att deras jobb är skrattretande, vad de har att göra med. Ur vittnesmålen läser Radmann upp berättelsen om en liten pojke som var glad över ett äpple och som hoppade ner från ett lastbilsflak. Då tar vakten tag i honom, dänger hans huvud i barackväggen så att han dör, för att sedan ta hans äpple. Vakten ber en annan fånge att skölja av blodet från äpplet innan han äter upp det. Sedan frågar Radmann medarbetaren Haller om han fortfarande tycker att deras arbete är skrattretande. Det krävs att åskådaren har en del förkunskaper, men filmen är väl värd att se.

En labyrint av lögner (på tyska En labyrint av tystnad, värt att lägga märke till) är vacker, faktiskt humoristisk, och mycket angelägen. Vi upprepar ofta orden att vi aldrig får glömma, men med det politiska läget som är aktuellt i dag är orden mer angelägna än någonsin.