Året är 1984 och gruvarbetarna i Wales strejkar. Trots försök att svälta dem tillbaka till gruvan söker man stöd hos varandra på ett självklart sätt. Detta under en tid när solidaritet bland arbetare var arbetsgivarens värsta mardröm.
Hjälp kommer från oväntat håll när en grupp gayaktivister bestämmer sig för att göra gruvarbetarnas sak till sin och startar en insamling för att hjälpa till. Inställningen och attityden till den typen av hjälp varierar och snart bildas två läger, inte bara utifrån hur du ser på homo-, bi- och transsexuella, utan även på hur länge du kan gå utan lön innan du börjar svikta i tron på fackföreningen.
Filmen heter Pride och är, trots det blytunga gruvtemat och det faktum att detta också var en tid när många homosexuella (framför allt män) insjuknade i AIDS, en fantastiskt fin må-bra-rulle. Soundtracket, med alltifrån 80-talsmusik från discons gyllene era till vackra engelska folkvisor, är underskönt och karaktärerna är så där fantastiskt torrt brittiska. Den här filmen är i gott sällskap med t.ex. Torka aldrig tårar utan handskar när det gäller att belysa en tid som var svår, utifrån en fråga som är svår än i dag. Med de 20 år som har passerat är det passande att ställa sig frågan hur attityden, inställningen och kunskapen ser ut idag (inte så mycket gällande gruvarbetare, utan homo-, bi- och transsexuella). Det här är en film som rymmer så mycket kärlek och Bill Nighy, Imelda Staunton och Andrew Scott glänser ikapp med varandra.
Sången som startar någon minut in i klippet ovan är så vacker att ögonen tåras. I sitt sammanhang är det lämpligt att utfärda en kraftig böl-varning, för det är så gripande, så gripande. Enjoy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar