Ingen av oss hade särskilt tur när vi tänkte...

En helt vanlig måndagsmorgon i vårt hem (trodde jag i alla fall att det skulle bli). Jag steg upp lite tidigare än vanligt, åttaåringen kom på att han hade lite läxa att göra, så han följde med upp. Jag duschade och gjorde mig klar. Vid tjugo över sju tänkte jag att jag skulle ropa ner elvaåringen, eftersom han vill att jag väcker honom innan jag åker. Jag ropade, men fick inget svar. Jag gick upp, eftersom jag trodde att han satt på toaletten och kanske inte hörde mig. 

Toaletten var tom och elvaåringen var inte på sitt rum. Han fanns inte nere och inte i källaren. Jag gick ut och letade efter honom, men han fanns ingenstans så jag försökte ringa. Kom till röstbrevlådan. Åkte iväg med åttaåringen till fritte och sedan tillbaka för att leta den äldre. Förklaringar till hans bortavaro poppade upp: 

1. Någon har kommit in i huset under natten och endast tagit elvaåringen. 

2. Han har rymt hemifrån. 

3. Något övernaturligt... Nej. Jag visste att inget av ovanstående hade hänt, men jag fattade samtidigt ingenting. Jag åkte tillbaka och frågade åttaåringen om han hade träffat sin bror på morgonen. Svaret: ja, kanske, eller så var det igår. 

Enda förklaringen som jag såg det var att han hade åkt iväg med en tidigare buss, så jag åkte två byar bort för att kolla läget och fick leta en god stund innan jag äntligen fick syn på honom. Det var en tapper med tårögd son som fick syn på mig och förklaringen - han hade sett fel på klockan på en timme och skyndat iväg, eftersom han trodde att han var sen till bussen. Visst hade han märkt att ingen av hans klasskamrater satt på bussen och ingenting annat stämde heller, men han åkte vidare - med urladdad telefon och utan klocka. 

Så i eftermiddag, när jag retsamt frågade honom om han tänkte ta den tidiga eller sena bussen imorgon, höll han sig för skratt. Däremot himlade han med ögonen så våldsamt att jag blev rädd att de skulle fastna i det läget.