måndag 14 mars 2016

Ingen av oss hade särskilt tur när vi tänkte...

En helt vanlig måndagsmorgon i vårt hem (trodde jag i alla fall att det skulle bli). Jag steg upp lite tidigare än vanligt, åttaåringen kom på att han hade lite läxa att göra, så han följde med upp. Jag duschade och gjorde mig klar. Vid tjugo över sju tänkte jag att jag skulle ropa ner elvaåringen, eftersom han vill att jag väcker honom innan jag åker. Jag ropade, men fick inget svar. Jag gick upp, eftersom jag trodde att han satt på toaletten och kanske inte hörde mig. 

Toaletten var tom och elvaåringen var inte på sitt rum. Han fanns inte nere och inte i källaren. Jag gick ut och letade efter honom, men han fanns ingenstans så jag försökte ringa. Kom till röstbrevlådan. Åkte iväg med åttaåringen till fritte och sedan tillbaka för att leta den äldre. Förklaringar till hans bortavaro poppade upp: 
1. Någon har kommit in i huset under natten och endast tagit elvaåringen. 
2. Han har rymt hemifrån. 
3. Något övernaturligt... Nej. Jag visste att inget av ovanstående hade hänt, men jag fattade samtidigt ingenting. Jag åkte tillbaka och frågade åttaåringen om han hade träffat sin bror på morgonen. Svaret: ja, kanske, eller så var det igår. 

Enda förklaringen som jag såg det var att han hade åkt iväg med en tidigare buss, så jag åkte två byar bort för att kolla läget och fick leta en god stund innan jag äntligen fick syn på honom. Det var en tapper med tårögd son som fick syn på mig och förklaringen - han hade sett fel på klockan på en timme och skyndat iväg, eftersom han trodde att han var sen till bussen. Visst hade han märkt att ingen av hans klasskamrater satt på bussen och ingenting annat stämde heller, men han åkte vidare - med urladdad telefon och utan klocka. 

Så i eftermiddag, när jag retsamt frågade honom om han tänkte ta den tidiga eller sena bussen imorgon, höll han sig för skratt. Däremot himlade han med ögonen så våldsamt att jag blev rädd att de skulle fastna i det läget. 

onsdag 2 mars 2016

Pride (Bread and Roses) - Filmtips



Året är 1984 och gruvarbetarna i Wales strejkar. Trots försök att svälta dem tillbaka till gruvan söker man stöd hos varandra på ett självklart sätt. Detta under en tid när solidaritet bland arbetare var arbetsgivarens värsta mardröm. 

Hjälp kommer från oväntat håll när en grupp gayaktivister bestämmer sig för att göra gruvarbetarnas sak till sin och startar en insamling för att hjälpa till. Inställningen och attityden till den typen av hjälp varierar och snart bildas två läger, inte bara utifrån hur du ser på homo-, bi- och transsexuella, utan även på hur länge du kan gå utan lön innan du börjar svikta i tron på fackföreningen. 

Filmen heter Pride och är, trots det blytunga gruvtemat och det faktum att detta också var en tid när många homosexuella (framför allt män) insjuknade i AIDS, en fantastiskt fin må-bra-rulle. Soundtracket, med alltifrån 80-talsmusik från discons gyllene era till vackra engelska folkvisor, är underskönt och karaktärerna är så där fantastiskt torrt brittiska. Den här filmen är i gott sällskap med t.ex. Torka aldrig tårar utan handskar när det gäller att belysa en tid som var svår, utifrån en fråga som är svår än i dag. Med de 20 år som har passerat är det passande att ställa sig frågan hur attityden, inställningen och kunskapen ser ut idag (inte så mycket gällande gruvarbetare, utan homo-, bi- och transsexuella). Det här är en film som rymmer så mycket kärlek och Bill Nighy, Imelda Staunton och Andrew Scott glänser ikapp med varandra. 

Sången som startar någon minut in i klippet ovan är så vacker att ögonen tåras. I sitt sammanhang är det lämpligt att utfärda en kraftig böl-varning, för det är så gripande, så gripande. Enjoy. 

måndag 29 februari 2016

Sådant som gör mig glad: del 1, 2 och 3 samt ett inlägg om den svenska nationalsången (som faktiskt aldrig officiellt, genom politiskt beslut, antagits som officiell nationalsång)

1. När en femårig tjej på stan springer fram och låtsas göra kraft (med passande, egenkomponerad ljudeffekt) mot dörrar som öppnas automatiskt av rörelsesensorer och som sedan triumferande visar att det fungerade.  

2. Två byggrabbar står i elevfikets kö för att handla. Elev 1 har inte råd och elev 2 köper honom en macka. Elev 1 säger att han ska betala igen. Elev 2 svarar att "hä är lugnt. Ja bjuud." Elev 1 säger:"Jag älskar dig."

3. En mycket världslig sak, men Stephen Kings 11.22.63 har blivit tv-serie. Resultatet kan vara minst lika märkligt som boken var märklig, men voi, så spännande. 

Och till sist: nej, det är inte hädelse att ändra några ord i nationalsången - inte bara för att Zlatan gjorde det först, men också därför - och vi i Sverige har en av de mest anmärkningsvärda nationalhymnerna som det är: 
  • "Du gamla, du fria"  skrevs och framfördes av  Richard Dybeck år 1844. Texten författade han till en gammal folkmelodi från Västmanland, "Så rider jag mig över tolvmilan skog".
  • Rickard Dybeck skrev de två första verserna i dagens version. Namnet på vårt land nämns inte förrän i fjärde och sista versen. 
  • Sången fanns för första gången i tryck 1845 i samlingen "Valda svenska folksånger".
  • I Richard Dybecks ursprungliga text löd första textraden "Du gamla, du friska", men detta ändrade han 1866 till "Du gamla, du fria".
  • År 1910 författade Louise Ahlén ett tillägg på två extra strofer - alltså, det finns två verser till. Dessa två verser är det dock få som kan sjunga texten till.
  • Till skillnad från många andra nationalsånger har "Du gamla, du fria" aldrig officiellt, genom ett politiskt beslut, antagits som officiell nationalsång.
  • "Du gamla, du fria" har istället genom tradition kommit att bli Sveriges nationalsång.

Källa: kungahuset.se 

torsdag 21 januari 2016

Ljuset vi inte ser - Anthony Doerr

Jag kan inte skriva någonting om den här boken i nuläget, eftersom jag är mållös (på bästa möjliga åh-herrejistanes-vilken-annan-bok-ska-jag-peta-bort-från-min-10-i-topp-lista-sätt).

Jag ber om att få återkomma.

Bild lånad av förlaget.
Köp boken här eller här, bara du köper den. 

lördag 16 januari 2016

En labyrint av lögner - En labyrint av tystnad

I efterkrigstidens Tyskland vill ingen tala om det som hände. Ingen vill tala om vem som var Partimedlem. Ingen vill tala om varför man super för att glömma. Ingen vill heller att den unge åklagaren Johann Radmann tar sig an uppdraget att hjälpa journalisten Thomas Gielke. Gielkes vän Simon, en överlevare från Auschwitz, har råkat träffa på en före detta SS-medlem och Auschwitzvakt som nu är lärare på en skola och vars förflutna mörkades vid anställningen som historie(!)lärare.

Året är 1958 och den sargade nationen Tyskland har efter Nürnbergrättegångarna äntligen börjat hela. När Gielka första gången träffar Radmann frågar han honom vad han vet om Auschwitz, vilket i stort sett är ingenting. Gielka frågar fler av de unga som befinner sig i rummet, men ingen vet. Att börja ställa obekväma frågor om vad tyska soldater gjorde under sin utlandstjänst är inte välkommet, vilket Radmann snart blir varse. Självaste förbundskansler Adenauer menar att man måste "sätta punkt för detta beklagliga kapitel." När Radmann väl börjar gräva i arkiven - minutiöst ordnat och upplagt av nazisterna själva och nu under amerikansk kontroll - rullas historien upp igen: namnen på de tjänstgörande, människorna som försvann och alla dessa personer som var ansvariga.

Radmann inleder det nästan övermäktiga arbetet med att åtala ansvariga för förbrytelser, i det som senare kom att kallas Auschwitzrättegångarna, och med sig har han några mer eller mindre entusiastiska medarbetare. Världen är enkelt uppdelad för den unge juristen i goda och onda människor, men ju längre han arbetar med rättegången desto större blir gråskalorna. När det går upp för honom att människor i hans närhet var medlemmar av Partiet eller att de till och med varit stationerade som vakter i fånglägret, tappar han hoppet om och tron på mänskligheten. Rent dramaturgiskt känns handlingen igen, men för dynamiken bör detta hända och gör att man som åskådare förstår honom. Tvivlet måste också få utrymme: vem är egentligen ond eller god i en värld där jag själv dödas om jag inte dödar? "Jag gjorde bara min plikt", säger någon. För en person som inte har behövt ställas inför det valet kan svaret vara enkelt, men det är tydligt att ingenting är enkelt.

Jag läser en recension av filmen i SvD där Tobias Holmgren nämner både Juryn och Matthew McConauhey, vilket jag själv satt och tänkte på medan jag såg filmen. Det finns en likhet både i anletsdragen och i det driv som den här advokaten måste uppbringa. Och filmen är helt fantastisk. Det finns en kärlekshistoria och sidohandlingar med oväntade vänskapsband i fokus som gör det här till en tillställning som visar vad det är att vara människa. Att Radmann innan han tar sig ur sin svacka åker till Auschwitz för att läsa Kaddisch i en väns ställe är vackert samtidigt som det är plågsamt att inte den värsta skurken går att åtala.

Det som är mest slående med den här filmen är dock att det inte förekommer något frossande i detaljer. När hundratals överlevande intervjuas får åskådaren inte höra ett enda ord. Musik spelas i bakgrunden och man får bara se Radmanns ansiktsuttryck och hur hans sekreterare brister i gråt vid ett fönster. Det nämns bara i en enda replik, när en medarbetare tycker att deras jobb är skrattretande, vad de har att göra med. Ur vittnesmålen läser Radmann upp berättelsen om en liten pojke som var glad över ett äpple och som hoppade ner från ett lastbilsflak. Då tar vakten tag i honom, dänger hans huvud i barackväggen så att han dör, för att sedan ta hans äpple. Vakten ber en annan fånge att skölja av blodet från äpplet innan han äter upp det. Sedan frågar Radmann medarbetaren Haller om han fortfarande tycker att deras arbete är skrattretande. Det krävs att åskådaren har en del förkunskaper, men filmen är väl värd att se.

En labyrint av lögner (på tyska En labyrint av tystnad, värt att lägga märke till) är vacker, faktiskt humoristisk, och mycket angelägen. Vi upprepar ofta orden att vi aldrig får glömma, men med det politiska läget som är aktuellt i dag är orden mer angelägna än någonsin.

måndag 21 december 2015

Middag för hållbar utveckling - utan tillsatt fett

Ta två äpplen som ingen vill äta upp. Ta två apelsiner som du i vanliga fall skulle kasta bort. Köp en kyckling som har fått färre antibiotikakurer än du själv. Ladda upp med en massa kryddor och spela lite bra musik på Spotify.

Hacka äpplena (med skrot och allt) och gör detsamma med apelsinerna. Lägg i botten av en ärvd gjutjärnsgryta tillsammans med blasten från en purjolök.

Proppa den glada kycklingen med apelsin, kryddor, lök... You name it. Vänd den i salt och peppar (och innan dess kan du gnida in den i apelsin så att det fastnar bättre). Lägg den sedan på bädden av äpplena, apelsinerna och löken. Lägg några potatisar runt kycklingen mot kanten och strössla med kryddor (timjan, persilja) innan du kör in allt i ugnen (typ 225* i en dryg timme) innan du avnjuter hela anrättningen.

Vill du ha husmorscredd kan du sila av allt efteråt, krydda upp spadet lite och sedan frysa in. På så sätt har du en höjdarbuljong till nästa gång du ska göra något imponerande i köket. Det tar 10 minuter i förberedelsetid och två minuter att sila av och frysa in, men du får en höjdarrätt till middag och allt sköter sig själv samtidigt som allt är klart... ja, också samtidigt. Inget tillsatt fett, sa jag det? Det är bara en av ytterligare goda ting med det här receptet.

onsdag 9 december 2015

Vad skulle du ha gjort?

Jag är bara kommen ungefär 80 sidor in i boken Öppnas i händelse av min död, men tror att den är bra! Det handlar om medelålders Cecilia som letar en grej på vinden när hon stöter omkull en kartong. Ett brev ramlar ur och är adresserat till henne och det är maken John-Paul som är avsändare. På kuvertet står det skrivet Öppnas i händelse av min död och nyfikenheten börjar spira. Det är bara det att maken inte är död, utan ute på tjänsteresa. Cecilia talar i telefon om för honom att hon har hittat brevet och han ber henne att inte läsa det.

Skulle du läsa det eller göra som han bad och bränna upp det? Jag skulle ha läst det. Det finns inte en chans att jag hade kunnat hålla mig. Jag har inte bättre karaktär än så.

Cecilia är i alla fall övertygad om att hon inte kommer att läsa det och motstår in i det längsta, men när ena dottern Polly tycker att pappan har tittat på konstigt på äldsta dottern Isabel blir Cecila förskräckt, för vad innebär det. Den tredje dottern Esther berättar i samma veva att hon hörde sin pappa gråta i duschen innan han åkte iväg på sin resa.

Sedan har jag inte kommit längre, men hon har precis bestämt sig för att läsa brevet. Spännande, jamen nanting!