Hembibblan börjar ta form

Nu behövs bara en matta och någon som matar mig med praliner...

Svär du som får...

"Svär du som får!" Orden ska ha yttrats på en fotbollsplan en gång i fordom. I dag har orden också yttrats. Det är märkligt med språk och ord. Jag är generellt emot svärande och i synnerhet emot fult språk i form av t.ex. könsord och skällsord som anspelar på mentala och fysiska handikapp.

Samtidigt är livet bra märkligt. I dag har jag till exempel blivit glad över att en vän, ni vet en sådan där som står bergfast på ens sida trots att det både stormar och åskar, yttrade orden "Förbannade idiotjävel." Det är en riktig vän. Tack för det C.

Sedan finns det en S som aldrig höjer rösten, men rackarns: när lejonet ryter står buffeln stilla. Plötsligt kom en M också som överraskande sa alla de där sakerna som jag valde att inte säga. Jag tog min kopp och gick istället. För tio år sedan hade jag också rutit. Jag hade antagligen gråtit lite också. Nu suckar jag trött och känner att jag har gett upp lite. Det är nog det värsta av allt.

Den här dagen har varit en riktigt pissdag men jag är oändligt tacksam över alla fantastiska människor i min närhet.

En skrönikör och flickan från landet

Torgny Lindgren. En nutida gigant. En intellektuell som jag har bekymmersamt svårt att läsa, men som jag samtidigt - närmast saligt - tycker om att höra. 

Han fick benämningen skrönikör av mig efter dagens sittning. Det var dag två på litteraturfestivalen i Umeå, men det var nummer ett som satt på scenen. Torgny Lindgren och Kerstin Wixe bjöd på en personkemi och ett underbart samtal om ett berättar- och läsar"vi". Det tar jag med mig från den här helgen. 

I övrigt har jag sett och lyssnat till Sjón, en isländsk poet som bland annat skriver texter till Björk. Jag visste ingenting om honom, men tyckte ändå instinktivt bra om honom eftersom han var påtagligt lik Gary Oldman. Man ska aldrig underskatta en väl sittande mustasch. Viktig lärdom. 

Jag har också sett och lyssnat till Sofi Oksanen. Jag har bara läst Utrensning, men oj så bra den var. Denna färgstarka kvinna, med rötter både i Finland och Estland, satt bland annat och fördömde Ryssland och propagandaapparaten. "Allt Ryssland säger är lögn. Punkt.", var hennes meddelande. Även i ett mindre rött Umeå skulle den repliken ha rivit ner lika stora applåder. 

Sedan gick turerna till andra, mindre tippade sittningar: Kringlan Svensson och Valle Westesson berättade om boken Snille och smak - guldkorn från Flashback Forum. Mycket intressant. Kanske inte högkulturellt, men det är som med snabbmat - det mättar för stunden. 

Sista jag såg fredag - Suzanne Brøgger som talade (på någon märklig skandinaviska istället för att förföra oss med sin gungande danska) om den nyutkomna romanen. Jag vet inte vad den heter och kommer bara ihåg någon koppling till Nalle Puh, allt detta bara för att hon är så vansinnigt vacker. Det är vidareledes den enda kvinna klädd i leopardklackar som är värd att lyssna till. 

Senare på kvällen gick vi på festlig middag och blev där underhållna av en förtrollande Solja Krapu som, med röda klackar värdiga Dorthy, på sjungande finlandssvenska läste dikter med eldigt kroppsspråk. Jag dristar mig till att säga att hon stal hela showen. 

Helgens sämsta var en podcastinspelning av Flumskolan. Tråkigt. 

Helgens mest internationella är nog stunden när Yukiko Duke intervjuade japanska Yoko Tawada. Öst möter väst och väst får se på sig själva utifrån. Underhållande och intellektuellt, men jag var alltför trött för att uppskatta det fullt ut. 

Som om inte detta vore nog så har de här dagarna dessutom innehållit timmar av god samvaro med fantastiska kollegor. SOM jag uppskattar dem och SOM vi kan skratta - både åt oss själva och åt andra. 

Trött, men tankad med härliga upplevelser vilar jag nu ut med familjen. 

Hällegud så fort det går

En dag av skjutsning, innebandy, bilkörning, bad, bilkörning, handling, matlagning, skjutsning, handling, hämtning, matlagning, läggning, oscarstittande... Det är tur att jag har lov. Mmm, så avslappnande. 

Yngste sonen lutar sig tillbaka med ett stoooort leende: - Alltså! Jag har så snygga byxor! (Snorgröna, han fick välja dem själv på affären i söndags.) 

Äldste sonen: - Jag är inte så hungrig. (Sedan åt han tjugo småplättar.) 

Oscarstittande: Hur hög var Harrison Ford när han var presentatör? Ovärdigt och ovärt. 

Ellen Degeneres däremot, otroligt bra. 

Filmen, boken - Boktjuven, visas just nu på bio och jag måste, måste se den, men när? 

Bäst just nu? Trassel.

Jag ser film med barnen när det slår mig: det närmaste jag kommer att få se en bra romantisk komedi är när jag ser filmer från Disney eller Pixar eller allt vad de heter. Bäst hittills? Trassel tror jag. Makalöst bra.

Lite läst blir det ju. Det blir det.

Lite läst blir det. Lite i alla fall. Nog så lite, men ändå. Med en femmil, en oshockeyfinal och med en EM-lottning är det kanske inte undra på att det blir lite sporadiskt, men här är ändå facit: 

Man måste gilla en bok som använder följande formuleringar: "kommunalrådskorrekt", "den gravida surdegsbitchen" och "Ibland vill man bara ge dig en high-five. I ansiktet. Med knytnäven." (Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going.) För att inte tala om blinkningen till vuxna (för jag kan inte tänka mig att många tonåringar vet vem Roy Andersson är): "Energilampor. Guds gåva till Roy Andersson. Jag såg ut som ett grönt lik där inne på toan." 

Sedan Jessica Spotswoods andra bok i serien om systrarna Cahill som brottas med häxprocesser i ett alternativs New England - Stjärnmärkt. Finn, den lite nördige men modige hjälten som är kär i Cate är så göllit framställd att man som blir lite kär i honom själv. Mer om denna i Bokgalleriet. 

Böcker som jag lägger bort: 
- Vägen till Bålberget. Jag är ledsen Terese Söderlind. Jag tar mig inte till Bålberget. Jag tyckte bra om Norrlands svårmod, men inte den här. 

- Stenträdet, av Stefan Einhorn. Jag tokälskade Änglarnas svar, men Stenträdet är verkligen inte välskriven alls. Den är rent av taffligt skriven, dialogen är knagglig och de psykologiska utsvävningarna för olika resten av innehållet. 

- Svarta lådan, av Michael Connelly. Jag som har slagit fast att han har hög lägstanivå. Jag bara gäspar. Jag vill egentligen läsa, men nej. Jag klarar nog bara av att läsa ungdomsböcker. Bara och bara i och för sig. Så bra ungdomsböcker som det finns nu för tiden är det inte fy skam, men oj vad jag längtar efter att läsa någonting riktigt bra. Och vuxet. 

Ring inte mig...

Till dig arge, vite man från Motormännens Riksförbund som ringde mig i dag och uttryckte dina passivt-aggressiva sidor när jag inte var intresserad av att betala 37 kr per månad för att hjälpa till att få människor att sluta sms:a medan de kör:
1. Du måste slipa på dina retoriska förmågor. I nuläget är du riktigt kass. Inte ett rätt, faktiskt. En retorisk fråga på sin höjd, men inte ens den satt bra.
2. Du måste lära dig ta ett nej. Ett nej är ett nej, som i så många andra sammanhang.
3. Du är otrevlig och kommer med ett värdelöst erbjudande, men inte ens det är den avgörande anledningen till att det är så enkelt att tacka nej. Jag vill helt enkelt inte.

Faktiskt så känner jag att DU borde betala MIG 37 kr i månaden. Så dålig tycker jag att du är.