Capitol!

Nioåringen skulle följa med en kompis till ett lekland och jag och femåringen skulle agera sällskapsfolk åt kusinerna medan deras päron jobbade. Magsjuka kusiner gjorde dock dagen fri för andra aktiviteter så vi tog vårt pick och pack (läs: mössa och jacka) och begav oss också till ovan nämnda lekland. Där tillbringades sedan fyra stycken timmar åt att leka, äta och prata. Andra mammor, vänner och bekanta fanns på plats och jag återvände hem, mätt på ljud, svampsoppa och skvaller. Capitol! som Grantham skulle ha sagt.

Allt är dyrt på sådana här ställen, men ibland får det väl ses som en investering i god hälsa. Inte rent bakteriellt då, utan mer mentalt. Nioåringen ville köpa ett mjukisdjur och jag sa att han i så fall fick köpa det för egna pengar. 89 kr för en 25 cm lång drake som inte kostat mer än 1,40 i produktion. Han köpte en år sig själv och en åt lillebror. Lillebroren kramade sitt mjukisdjur, svepte in honom innanför jackan, spände fast honom med bilbälte och bäddade ner honom. Med mjuk röst sade han: - Underbara Elias som köpte den här åt mig!

Okej då. Det kan ha varit värt 89 kr.

Jag plöjer för övrigt tre säsonger Downton Abbey och ropar Capitol! och Ol' champ! till höger och vänster. Very good. Very good indeed. Maggie Smith är så lysande att hon borde få en stjärna uppkallad efter sig. Självklart är manusförfattarna säkert Smith-dyrkare och gör sitt till för att hon ska få glänsa, men med den talang hon framför sina repliker...

I övrigt närmar vi oss slutet på det här året. Jag vet inte hur jag känner inför det. Min årsuppfattning följer mer skolåret och mitt nyår börjar i augusti. Därför ser jag mer morgondagen som en övergång till två månaders bister solsvält innan djörja å snögLoppe börre om.

Fulin

Julledigheten så här långt. Vi umgås med släkt och vänner och andra som vi känner.

Femåringen skriver nidlappar åt morfaren och tejpar upp dem på hans rygg, bl.a. att han är en fuling. Jag vet vad ni tänker: "Grabben kan ju inte ens stava". Jag som har tänkt ge mig på PISA och allt, men jag jobbar på det. Barnet är ju bara fem.

Omtänksamma är de också, de små. De gör frukost på säng åt mig och blandar porslin så friskt de kan. Smörgåsen var tämligen frugal. Den lufttorkade skinkan var slut, så jag fick luftskinka istället?

I dag har varit en vacker dag, men nu rullar dimman in över nejden. Sonen (den yngre) sitter i skrivande stund med en sax i högsta hugg och friserar blommor. Sonen (den äldre) har gått hem till farmors och farfars för att se på hockey. Intelligensbefriad sport om du frågar mig, för när skulle annars vuxna män få rekordhöga löner för att puckla på varandra iklädda tandskydd och suspensoar? Boxning, svarar du kanske då. Jo, men den sporten är ju knappt godkänd i Sverige och inte tjänar de lika bra heller.

Snart är vi på väg mot det första julfirandet. Vi passar på när alla är lediga och anträffbara, eftersom flera av de inblandade arbetar inom offentlig sektor med att ta hand om våra medmänniskor. De är sådana där arbetare som inte får långledigt bara för att det är storhelg och som inte får skäligt betalt för det arbete de utför.

När sockerchocken efter helgerna har lagt sig kanske det blir lite mer läsa än vad det hittills blivit. Man kan ju önska i alla fall.

PISA, jag skall omvända dig!

Jag läser högt för mina elever. Första kapitlet i olika böcker. Några går och lånar boken på bibblan med en gång. Andra önskar sig en bok i julklapp. Någon frågar när alla andra har gått vad det var den hette den där vahetterenuduvetsomdulästeförragången...

Jag har bara börjat och än så länge har vi läst första kapitlet i Min mormor hälsar och säger förlåt samt Den femte vågen. Det kommer att bli hur bra som helst det här. Mitt mål är att få upp PISA-mätningen med åtminstone några procentenheter till nästa år. Jag börjar blygsamt, som ni märker.

Kommunalpolitikens köld är hård...

Med risk för att behöva byta namn till Proggkoftan gör jag mitt sista inlägg i skolstrukturdebatten. Det enda jag önskar mig i jul är att den gode Viktor Rydberg förlåter mig i sin himmel.

Kommunalpolitikens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma. 
Skolor läggs ner på förbestämt ackord
Tynar bort och sakta försvinna. 
Månen vandrar sin tysta ban
Nilsson, Sundström och Rahkolan,
Skyndar gärna på byadöden
Glada över att själva inte drabbas av nöden. 

Stå där så grå vid stadshusets dörr, 
Grå(sossar) mot den vita driva, 
Tittar, som många valperioder förr, 
Ner mot de protester vi skriva. 
Tittar mot skogen där gran och fur
Gärna kan växa – men inte skolan, eller hur? 
Grubblar, fast ej det lär båta, 
Över en underlig gåta. 

För ”Visst kan vi sitta kvar vid makten
Trots att vi skiter i all dialog, 
Trots att vi slutit den här bedrövliga pakten? 
För byaskolan är för analog. 
Visst kan vi skita i tycke och smak, 
Vi kan gott sitta kvar på vår bekväma bak, 
Vi går för att ordna och pyssla,
Går att sköta vår syssla. 

Finns det nåt mer vi kan lägga ner
Nu när vi ändå håller på? 
Finns det annat, finns det nåt mer,
Kanske låta några lärare gå? 
De kan skrika tillsammans med byarnas folk
Och hälla ihop sina bägares smolk, 
Vad rör det oss, som tar besluten
Att byn ligger kvar helt nedbruten?”

Kommunalpolitikens köld är hård, 
Stjärnorna gnistra och glimma. 
Ingen sova i enslig gård, 
Ledsna över att skolorna försvinna. 
Men inte Nilsson, Sundström och Rahkolan, 
De går hellre ut och letar en gran, 
För trots att landsbygden suger, 
Hittar de där ett träd som duger.

Jerusalem

Selma Lagerlöf skrev Jerusalem (del ett och två) 1901-1902 och dryga hundra åren senare sitter jag vid ett köksbord och fulgråter åt den fantastiska filmatiseringen av samma verk. Berättelsen om Ingmar, Gertrud, Barbro, Karin och Gabriel är lika bra som någonsin och nobelpriset Lagerlöf fick ta emot 1909 var mer än välförtjänt. 

Jag såg den här filmen med skolan redan när den kom ut 1996. Tänk vilka förståndiga lärare som lät oss se sådan kvalitetsfilm på skoltid. Jag älskade den redan då. Av någon anledning har jag alltid favoriserat Barbro samtidigt som jag tycker att Gertrud är för svår, för konstig och gör för felaktiga val hela tiden. Den uppfattningen hade inte heller ändrats sedan jag sist såg filmen. 

Det är en namnkunnig skara som medverkar, men så här i efterhand slår det mig att det är märkligt att Ulf Friberg inte har haft fler och större roller. Vilken bra Ingmar han är och så perfekt Lena Endre är som Barbro. 

Tracys Hämnd - en promenad i nostalgins galleri

Tracys Hämnd, eller If Tomorrow Comes, har spelats upp här i helgen. Madolyn Smith i rollen som Tracey Whitney  bär upp axelvaddar som ingen annan och höjden på håret i vissa scener ger viss svindel.

Å, så bra jag tyckte att det här var när den visades i repris i början av nittiotalet. Själva miniserien är gjord 1986 och jag är beredd att påstå att den fortfarande håller, hur fånigt det än kan låta. Berättelsen om den godhjärtade tjuven är fortfarande underhållande, även om det finns element som har passerat bäst före-datum.

När man ser sig omkring på olika butiker märker man att man kan tjäna mycket på att jämföra priser. Cdon skulle ha 199 kr medan Discshop har DVD-rensning och således säljer samma miniserie för 49 kr. Kolla här!

Klappjakt

Klappjakt per definition enligt Nationalencyklopedin:
"klappjakt, jakt vid vilken en drevkedja (jämför drev) driver småvilt, såväl däggdjur som fågel, mot i förväg utposterade skyttar."

Klappjakt enligt mig: 
"klappjakt, jakt efter tingestar vilka enligt affärskedjor placerat ut enligt genusförnekande principer, mot i förväg hjärntvättade barn, i avsikt att bringa föräldrar förköpa och ruinera sig." 

Det är vansinne, vansinne I tell you, att köpa tusenlappsdyra presenter åt sina barn bara för att det är den 24 i en månad. Det är vansinne att slå in presenterna för att några dagar senare slita av samma papper av ovan nämnda gåvor. Det känns lite grann som om det är dags för en kulturrevolution. Kommersialismen är ett opium för folket? 

Nej, jag ska inte gå så långt att jag parafraserar Marx. Och ja, jag köper tusenlappsdyra gåvor åt mina barn. De ska inte falla offer för min inte alls nyfunna skepsis mot den här högtiden. Jag har dock upplyst mina barn om att klapparna inte kommer att bli lika dyra i år, eftersom vi har beställt en resa till våren. Till min stora lycka och glädje verkade de förstå resonemanget. 

Vi har också pratat om att det finns barn som inte får några presenter, eftersom deras föräldrar inte har råd. Nioåringen gjorde stora ögon och frågade om det hände i Sverige. - Det händer i Piteå, förklarade jag och han såg ut att svälja hårt. Sedan pratade vi om att vi kanske skulle lägga några hundralappar åt ett sådant barn istället, vilket han verkligen tyckte. 

Nå, varför väljer man att göra det då? Är det för att döva det dåliga samvetet? Jag vet ärligt talat inte. Kanske spelar det inte någon roll? Om ett barn känner glädje samtidigt som någon annan har ett lättare samvete kan det ju vara så att det är en win-win-situation även om den ena situationen är att föredra framför en annan. 

I och med att barnen fyller år en månad innan respektive en månad efter jul innebär det att de får allt de behöver under resten av året i alla fall. De får saker de inte behöver också. Nu jobbar vi lite på julstämningen här, t.ex. genom att gå ut i skogen för att gräla hem en gran. Ja, inte nu mitt i natten då, utan i morgon. Kanske.