En man. En man som heter Ove.

Överraskningseffekten är sällsynt i dag. Vi har sett det mesta. Läst det mesta. Du har dock inte läst det här. Du har inte mött mannen med de syrliga kommentarerna. Mannen med ett speciellt hjärta. Mannen som genom sitt liv gjort både det ena och det andra utan att tycka att det är någonting att hänga upp sig på. Som inte förväntar sig något diplom eller någon medalj. Mannen som inte är för gammal för att ändra på sig. Möt den här mannen. En man som heter Ove.

Värmen! Ståpälsen på åtminstone två ställen i boken. Tårarna och skratten. Jag vågar påstå att det här kan bli årets mest överraskande läsupplevelse och det är bara januari!

Mer i Bokgalleriet. Ännu mer i Backmans blogg om just Ove. Läs och njut. 

Ove

Jag skulle lägga mig tidigt i dag, men så började jag läsa "En man som heter Ove". Fantastisk och mer om den i morgon.

Den känslan...

...när man under en halvtimme får höra treorna diskutera fri abort under en religionslektion. På något märkligt sätt är de både nyanserade och svartvita. Då kommer jag ihåg varför jag inte vill jobba med någonting annat. Det har inte varit lika tydligt under den senaste tiden.

Bilen går bort

När andra skriver (på Facebook) att de har satt sig ned med en kopp te verkar det alltid så mysigt. Lite finkulturellt eftertänksamt så där på eftermiddagen när skymningen sakta faller och klockans tickande i bakgrunden påminner om att tiden går utan att vi lyckas lösa dess gåta. Jag sitter bara här, med mitt te visserligen, och undrar vad man ska göra nu. Inte särskilt mysigt alls.

Vi har precis skickat iväg Audin till den sista vilan. Bärgarn kom, såg och svor över röran. Svärfar och grannen parkerade tätt intill med sina traktorer och där var alla fördomar om Norrbotten bekräftade. Traktorträff med storsnus i centrum av byn, dvs. vid postlådorna.

Samtidigt kan jag förundras över hur mycket trevligt folk det finns. Bärgarn, försäkringskvinnan, grannar och annat löst folk. Tack och lov för det. Huvva skit bara att det ska letas ny bil nu då.

Och bilen går bra?

Mannen åkte iväg till jobbet. Mannen kom tillbaka. Mannen berättade att bilen hade brunnit. Mannen sade, så där lite i förbigående, att han hade lyckats rädda en bilbarnstol. Jag stirrade på mannen. Jag tyckte att han levererade nyheten ungefär i samma tonläge som när han säger att han har köpt chips, med den skillnaden att han såg ut att vilja ha en helt annan reaktion. Jag tänker bara nu att det blir jättetråkigt att behöva hitta en annan bil, men inte lika tråkigt som att behöva kontakta försäkringsbolaget. Jag önskar i nuläget att det var cittran som hade brunnit, men det var finaudin. Fina Audin som vi köpte av en kvinna som hade servat den regelbundet, som bara hade kört ett par hundra mil varje år och som inte ville sälja den röda pärlan. Elfel, batterihaveri... Vad det än var som orsakade eländet så är det så eländigt att jag bara suckar, samtidigt som jag är glad över att det inte hände någonting värre.

Visa hur du ligger i en tandläkarstol och jag ska säga dig vem du är

Sättet min son ligger i tandläkarstolen vid femårsundersökningen säger en del om hur han är som person. Med händerna knäppta bakom nacken tittar han rakt in i den andres ögon och strax därefter fyrar han av ett stort leende.

När det är dags att välja en liten sak, eftersom han har varit så duktig, blir det en guldring med en grön sten infattad mitt på. Den kan, enligt snartfemåringens utsago, både skjuta laser och göra dig osynlig. Praktiskt.

Jag säger inte att denne någon är min man... men det skulle kunna vara så

Ni vet den där känslan man får när man tror att man har råkat åka hemifrån och lämnat garagedörren öppen i 28 graders kyla så att vattenmätaren har frusit sönder? Det är ingenting mot för känslan när man inser att någon annans hemmasnickrade garagedörröppnarapp har en bugg och att det är den som är boven i sönderfrysningsdramat. Jag säger inte att den hemmasnickrande garagedörröppnarappsuppfinnaren är min man, men det skulle kunna vara så.

Hur schysst är det då av mig att hänga ut denne person här? Under de två dagar vi trodde att det var jag som rådde för missödet var det ingen som andades ett ljud om det. Det ska han ha cred för.