Down under...

...är dagens reflektionstema.

Down under utspelade sig filmen Australia som jag försökte se härom dagen. Jag såg en stund och stängde av. Såg lite till och stängde av. Sedan har jag inte sett mer. Hugh är väl värd att vila ögonen på, men Nicole Kidman ser bara märklig ut. Hennes nya läppar hör till det näpna ansiktet ungefär lika mycket som en balettdansös skulle passa in i en vikingaby. Jag finner efter en stunds tittande att jag bara koncentrerar mig på hennes mun och således inte har den blekaste vad själva intrigen går ut på.

Down under är också var alla skämt hamnade när jag och kollegiet reste till residensstaden (är Luleå det förresten?) för middag och Big Comedy Show. "Under bältet" är en eufemism som inte ens kommer i närheten av att sammanfatta kvällens innehåll. Om jag gapskrattade? Oh ja, men då var det igenkänningskomik på hög nivå när den ene efter den andre greppade micken för att berätta några sanningar om en småbarnsförälders vardag.

Trevlig valborgsmäss hos vänner med högljudda barn på sockerrus. Allt är som det ska vara med andra ord.

Gråt och stilla pianoklink

I barnens Skattkammarbok finns Astrid Lindgrens underbara text om den fattige bonddrängen tonsatt av George Riedel. Denna framfördes stilla medan ettåringen lekte på golvet och fyraåringen framförde sina leksaksfordon. Efter två verser fann jag att jag hade publik - en storögd och andäktig storebror som lyssnade till texten. I vers fyra, som på beställning: döden-döden i sann lindgrenanda.

- Alltså, mamma. Ska han dö? frågade E.
- Ja, han är ju väldigt gammal, svarade jag försiktigt och sjöng låten till sista strof.
- Sjung den igen, bad han, så det jag gjorde.

Sedan sitter han där, med tårar i ögonen och med darrande haka och lyssnar till Fattig bonddräng igen. När jag sjungit klart för andra gången gnuggar han sig i ögonen och säger med bruten stämma:
- Oj så trött jag blev. Jag är alldeles slumrig i ögonen.

Han är så fin, den store lille.

Singing in the rain...

Jag älskar regn så dagen har således varit härlig. Snön försvinner och det låter trevligt mot hustaket.

Sedan älskar jag Gene Kelly också.

Bragokexinbakad falukorv med hårdbrödsfilbruta

Jag läser fina bloggen Bara för idag och roas som vanligt. Tankarna börjar snurra kring vilket realityprogram på tv jag skulle kunna tänka mig ställa upp i. Jag kommer bara på vad jag inte skulle kunna medverka i.

Du är vad du äter t.ex. Jag behöver inte Anna Skipper i mitt kök för att få veta att om jag är vad jag äter skulle jag bli en bragokexinbakad falukorv med hårdbrödsfilbruta.

Ett program jag verkligen tycker om, trots att jag och modeskapande på intet sätt är kompatibla, är Project Runway. Okända (relativt erfarna dock) designers som får uppdrag att skapa ett klädesplagg med olika inriktning och som sedan risas och rosas. Ingen förnedringstv, utan bara skicklighetsinriktning. Det är bara synd att det visas så sent på 3:an. Mot slutet sitter jag i soffan och borstar tänderna under stora gäspningar.

Ha, ha. Precis i detta ögonblick meddelar 3:an att de söker deltagare till nya program av Lyxfällan. Ytterligare ett no, no för min del = )

Mumin-Mark till lördagskaffet

Lördag.
Mumintrollen med Mark Levengood som berättarröst.
Nybryggt kaffe.
Två kvittrande glada barn. Nåja, lilleman var det för en liten stund sedan.
Helgstädat igår.

Det finns sämre starter på en helg. Fredagen var i och för sig jobbig på dagen, men artade sig mot kvällningen då vi fick trevligt besök fram till midnatt. Trevligt.

Mindre trevligt är att lilleman mornar sig kl. 04.15. Men jag hade förberett mig på militäriskt vis för att mota fienden i grind:
- vatten, uppvärmt och klart för att försöka få i honom välling, trots att han inte ätit det på flera månader.
- vällingspulver i praktisk doseringsburk. Häll-skaka-mata.
- fönstret till lillens sovrum är minutiöst förmurat så att inte en enda ljusstråle letar sig in i sovgemaket.
- ny blöja i beredskap. Det var helgrengöring för barnen igår, vilket alltid slutar med att yngsta dricker ur sitt kar. Fräscht. Mycket pi.

Det fick effekt. Han sov ända till 05.20. Oh happy day = )

Retro

Inom loppet av bara en vecka har jag gjort följande iakttagelser:

~unga människor åker skateboard igen.

~dessa ovan nämnda unga människor har följeslagare på antingen en enhjulig cykel eller ett följe på en muterad skateboard med ledad midja (som i sin tur säkert har ett coolt namn jag inte har en aning om och som jag inte ens gör mig besväret att googla.)

~unga människor kickar omkring på en liten tricksboll, ni vet en sådan där liten som man hade på -90-talet när man skulle lära sig jonglera med fötterna.

~jag såg en ung tjej med gamla Dr Martens. Det gjorde mig glad.

HEAT ger mig en retrokänsla av gammal god rock som egentligen inte är så hård, men som får en att nicka lite mellanmjölksaktigt med det lilla hårsvall man har. Riktigt trevlig schlageröverraskning.

God helg!

Esteter och andra säkra vårtecken

Ett säkert vårtecken är när musikesteterna tinar fram och sträcker sig mot solen med en gitarr i handen. Då stå de där i flock och klunga som en bukett vilsna tusenskönor.

Ett annat vårtecken är när man tar sin tunna jacka och varje morgon konstaterar att det fortfarande är lite för kallt. På eftermiddagen när man ska hem från jobbet är man alldeles för varm och slår på fläkten på full fart i bilen. (Nej vi har inte AC, vi har bara KD.) Nästa morgon har man glömt hur varmt det var dagen innan och stirrar med fasa på de påskruvade fläktreglagen.

Ytterligare vårtecken är när det börjar komma upp flugor ur komposttunnan när man gläntar på locket. Så äckligt DET är. Hurv.

Ett härligt vårtecken är när man kan ta barnen i bara jacka när man ska åka en kort bit med bilen. Det är det enda jag tycker om med en lättklädd vår.