Ska jag bli orolig

Ska jag bli orolig när min snart fyraårige son frågar vad det är jag bär på när jag baxar upp strykbrädan från källaren? Han har inga problem att skilja på hjullastare och baklastare men han vet inte vad en strykbräda är.

Kanske inte så konstigt eftersom jag aldrig stryker. Vi skaffade strykbräda i stort sett uteslutande för att stryka till Makens skjorta till alla bröllop vi hade inplanerade under åren 1997-2003.

Här är en annan hemlighet: jag bäddar aldrig sängarna. Om ni någon gång är hemma hos mig och jag har bäddat sängarna så har jag "storese" och gjort till mig för er skull.

Ny vecka. Till Stockholm på torsdag. Helt ok.

French kiss

Jag ser French kiss på Tv3 Norge och love, love, älskar den. Meg Ryan innan hon blev märklig. Kevin Kline lika genialisk som han alltid varit.

"Happy, smile, sad, frown. Use the corresponding face with the corresponding feeling." Så bra filmkommentar när Meg Ryan dissar fransyskan som säger ja fast hon menar nej.

Och fantastisk filmmusik. Paolo Conte här. Åter igen - fantastiskt.

Jag har min bäbis på benet

Han är så tung, min lilla åttamånaders. Stark som en oxe och envis som en get. När jag sätter ner honom greppar han genast tag om mitt byxben och håller i för glatta livet. Ibland när jag behöver göra någonting som innebär livsfara för honom (sätta in något i ugnen eller dricka en kopp skållhett kaffe) bär jag in honom i vardagsrummet och springer sedan tillbaka till köket. Han blir absolut bindgalen!

Min käre make bara skrattar. Han föreslår att vi ska göra som med renarna som huserade på hans föräldrars gård för ett antal år sedan. Lasta I på ett släp och köra honom längre och längre bort tills han inte hittar hem igen. Till slut hamnade de där renarna i Västerbotten, men jag är övertygad om att I snart skulle stå på alla fyra på vår bro och borra in huvudet mot dörröppningen. Och då vill jag inte att han ska låta västerbottniskt nasal och säga "snenn" åt snön.

Gåstol kanske är ett alternativ, tycker någon. Nej, tänk för att det inte är det. Med en armhävning svingar sig den lille upp på "instrumentbrädan" och gör en stuntmansrullning ner på golvet.

Trevlig helg.

Nobelpriset i litteratur

Bör man nämna årets nobelprisvinnare i litteratur? Kanske, men jag kommer inte ihåg namnet, trots att jag kollat upp det flera gånger. Jag tänker på franskans ord för nyckel i bestämd form (le cle?) och kan efter att ha googlat säga att han heter Le Clézio.

När jag läser om honom tänker jag "tråkigt" och hade hoppats på någon som jag kände till. Att Dorran (Doris Lessing) vann förra året tycker jag var fantastiskt roligt, men nu dröjer det väl 7-9 år tills det blir kul igen. Att den gode Horace dessutom tillkännager att utgivningen på svenska är begränsad gör inte saken bättre.

Ödmjuk är han dock (nobelpristagaren alltså, inte Horace), vilket man kan läsa om här, och han gör ingen hemlighet av att han minsann har skulder och att han därför inte kommer att ha några problem med att spendera stålarna. Det var, trots allt, uppiggande.

En måste sörple, annars vet en inte att det är söppe...

Jag fegade, skam till sägandes, ur och gjorde inte svampsoppa. Jag ska dock göra soppan senare, men för kvällen blev det i stället min favoritsoppa med fisk, räkor, rivna morötter, citron, buljong, timjan, lök, tomatpuré, creme fraiche och färskt bröd. Gott.

Efterrätten med äppelmarängpaj gjorde jag dock och den var krämigt god. Till och med min man tyckte om den och ändå är han en människa som ständigt ifrågasätter varför någon skulle vilja ha efterrätt. Han resonerar som så att man äter sig mätt av maten och då ryms ju sedan inget annat. Tråkig va?

I morgon blir det dagledigträff med fyra mammor och jag vågar inte ens tänka på hur många barn. Inga storverk till lunch, vilket jag förvarnat om, utan två anspråkslösa ugnspannkakor. Men så är det. Alla som äter lunch hemma hos mig under veckorna och som har barn med sig har nog aldrig fått annat än korv eller köttbullar. Kommer de på helgen får de köttfärssås och spaghetti eller lasagne = )

Smell you later!

Mamma, vet du vad jag kan?

Orden är snart fyraåringens varvid han tråcklar ihop fingrarna tills bara långfingret sticker upp. Han tittar stint på mig och jag inser att han redan vet att ett ensamt långfinger inte är någonting jag kommer att uppmuntra honom att räcka upp.
- Var har du lärt dig det där? frågar jag oskyldigt.
- På dagis.
- Jaha. Vem har visat dig det då?
Ögonkontakten bryts inte. Ingen av oss blinkar.
- Jag vet inte, svarar han skyddande.
- Är det X? frågar jag och möts av huvudskakning.
- Är det Y? frågar jag och möts av en nickning.
Sedan förklarar jag att jag inte vill att han gör så och han frågar varför. Jag svarar att det betyder att man tycker att någon är superdum och inte får vara med och leka. Sedan möts jag av ett enkelt "jaha" och sedan berättar han att de målat tavlor med höstfärger.

Suck. Det blev lite förskolan möter Die Hard. Yipee-kay-ey ni vet.

Recept någon?

Jag ska ha lite "kärringveranda" här i huset torsdag kväll och har suttit och plöjt i mina recept. Jag skulle vilja bjuda på någonting höstigt med svamp eller soppa eller varför inte svampsoppa. Någonting riktigt krämigt och nybakt bröd.

Efterrätt blir kanske också höstbetonat med (över)mogna äpplen och lyxigt gräddigt kaffe.

Förslag någon?