Nära ögat = )

Vid läggningsdags låg treåringen och tittade ingående på mig och det är nästan så att man håller andan. Man vet aldrig vad som ska komma. Så drog han med fingret över mitt ögonbryn och fick en rynka i pannan.
"Vad heter det här?" frågade han.
"Ögonbryn" svarade jag.
"Ja, just det" sa han då.

Då strök jag med mitt finger över hans ögonfransar och frågade:
"Vad heter det här då?" och han fick fundera en stund innan han svarade:
"Öjebyn".
Ögonen spelar på honom så jag vet inte om han är allvarlig eller om han skojar. Rolig är han i alla fall, ungen.

Högstjällt

...är ordet som bäst passar in på treåringen. Han sjunger högt - hela dagarna. Och när han inte sjunger så leker han - högljutt. Igår gormade han på trafiken, precis som vi brukar göra när det går alldeles för fort, och han var - högstjällt.

"Mamma, ska vi springa i knapp?" frågade han igår och jag kan naturligtvis bara skratta åt honom. Tidigare har vi haft trevliga kafferep när han vill bjuda på kaffe ur sin markis (alltså servis).

Nu i morse frågade han mig om jag kunde "knorva i knupp" hans klocka, vilket betyder "få den att fungera". Logiskt.

Ja, ja. Vem vet vad som väntar idag. Han är vårt lilla eko och upprepar ord som "bespisning" och fraser som "så häjt han jär" (om sin lillebror när denne badar). Det är bara att vakta sin tunga.

Nu kan du titta Hanna!

Ja, ni andra också, men här är en liten sekvens av när lilleman är på sitt vanligt goda humör. Någon frågade om det inte var jobbigt att ställa om sig från enbarns- till tvåbarnsmor, men det är i princip så här bra jag har det med mina små telningar. Treåringen surrar visserligen något förtvivlat - kommenterar allt han ser och hör - men han är på bra humör.

Så Hanna - se, njut och förfasas över hur snabbt tiden går!

Kram!

Tänka sig!

Att världshistoriens finaste barn tillhör mig. Och min man förstås. E har skyddsglasögon så att såpbubblorna inte ska explodera i hans ögon och visste ni att barn idag inte ens behöver blåsa själva, utan kan köpa sig en batteridriven blåspistol.

Världens bästa storebror är han också, då han hela tiden har omsorg för lillebror. Det är så fascinerande att han vill den lille så väl - ger honom nappen, ger honom roliga leksaker, längtar efter att pussa honom på morgonen och hela tiden frågar efter var han är om han mot förmodan befinner sig utom synhåll.

Lilleman är nyfiken på livet och har därför lite eller ingen tid alls över för att sova. I natt var det god morgon både 04.30, 05.10 och o6.30. Då pratade vi lite grann med varandra, gjorde våra roligaste miner och försökte få varandra att skratta.

Jag är så trött att det känns som om jag varit på partaj hela nätterna i en vecka. Men det är en trevlig trötthet också, när man känner att dagarna går snabbt och är härliga ändå.

Försoning tog lite grann knäcken på mig, så nu väntar jag på lättsmälta Donna Leon när mamma är klar med den. Småputtrigt och trevligt italienskt med beskrivna dofter att du blir sugen på medelhavsmat.

Denna dagen ett liv

Ha, ha! Astrid Lindgren skulle kunna vara temat hur länge som helst. "Denna dagen ett liv" säger farbror Melker, vilket tål att upprepas. Jag förundras över miraklet barn varje dag just nu och trots att det var en stor känsla att få hålla sitt nyfödda barn i sina armar, så har jag idag hållit treåringens fot i min hand och funnit att de är nästan lika stora. När hände det?!?

Döden-döden glimtar till med nattgråt i förrgår natt och lite på skoj, faktiskt, idag. Han är så duktig på att ställa frågor, men ibland när jag frågar honom något svarar han frustrerat att han inte kan berätta.

I övrigt har min käre E lärt sin tvååriga tremänning M alla skojjiga ord han kan: pruttfis, bajsprutt och bajshål. Mycket innovativt. Samtidigt har ögonen runnit av tårar när man hör dem fnissa och locka varandra till skratt. SKMB (så kär man blir).

Nyss hemkomna från husvagnsboende sitter jag och bloggar och nuddar barnvagnen med tårna när halvåringen grymtar till. Vad maken gör? Diskar och plockar ihop efter minisemestern. Det lönar sig att ha högläsning ur Bitterfittan. = )

Döden-döden

En liten röd tråd från förra inlägget. Astrid Lindgren och hennes närmaste väninna började varje samtal med orden "Döden-döden" och så var det ämnet avklarat. Men treåringen nöjer sig inte med att vara så fåordig. Vad jag önskar att jag kunde öppna en liten lucka till hans huvud och titta in, för hur ordrik han än är för sin ålder så blir ändå en del "lost in translation".

Någonstans har han nog lagt märke till att vi blir lite spända, pappan och jag, och att vi försöker bemöta det jobbiga i ämnet döden med att ta honom på allvar, men samtidigt lugna honom. Igår var det nämligen mormor och morfars tur att svara på frågor, som han nog medvetet valt att ställa när jag inte hörde på. Då frågade han om "mina mamma och pappa är döda nästa vår". Jag pratade med mamma om det senare på kvällen när E inte var där och allt hade gått bra och han verkade lugn.

Idag var det dags igen. Nu på morgonen frågade han hur gammal jag var och sedan räknade han upp igen vilka han kände som var döda. Han fascinerar mig! För när maken sa åt honom att vi förstod att det är jobbigt att tänka på döden så började lilläppen darra på E, men sedan fortsatte vi prata och försöka lugna och det verkar ha fungerat.

Måste till bibblan och kolla om Godnatt herr Muffin finns och läsa den för mig själv för att se om det kan vara något att ta hjälp av. Döden-döden.

Världens bästa Astrid?

Astrid Lindgren har minsann inte skytt de svåra ämnena och låtit folk dö, bli föräldralösa och göra sig riktigt illa. Idag tycker jag att hennes berättelser, men kanske mest de klassiska filmatiseringarna, är fantastiska. Det finns så mycket att säga om Astrid och alla har nog sina upplevelser av henne.

Igår visades Emil i Lönneberga och E satt och tittade en stund, men sedan gick han sin väg. Jag hittade honom på hans rum och frågade hur det var med honom.
"Jag vill inte höra när Emils arga pappa säger dumma saker."
"Vad då för dumma saker?" frågade jag honom.
"Att Emil ska... ända bort till Afrika."

Det är något symboliskt i E:s omnämnande av Afrika. Det är måttet på hur långt borta någonting är och att det är också måttet på att något är hemskt ibland. I barnprogrammet blev Afrika att Emils pappa var arg på Emil och skakade honom minst sagt omilt. Anton sa också "Förgrömmade onge" flera gånger och E tyckte nog att det lät fult.

När jag var liten hade jag mer problem med att barnen gjorde så dumma saker. Pippi som förstörde födelsedagstårtan, Skrållan som målade i köket just som farbror Melker var klar, Lotta som klippte sönder sin tröja, Rasmus som rymde från barnhemmet... Lilla fröken precis i mig tycker att sådant är jobbigt =)

Annars är Saltkråkan och Ronja Rövardotter favoriterna. E gillar också Saltkråkan, det är lite safe sådär, fastän farbror Melker senast saltade efter behag...