Brutalt.

Inte så mycket. Det blev en lugn förmiddag på jobbet med kopiering varvat med kaffe varvat med utskrifter varvat med kaffe... Jag hade fruktat en frostnupen arbetsplats eftersom värmen brukar skruvas ner under loven, men det blev ett tvärtomscenario. Supervarmt och ingen ventilation då ett aggregat hade havererat.

Efter lunch hände någonting med min aktivitetsnivå - jag förvandlades till duracellkaninen. En duracellkanin på uppåttjack. Det kanske är någonting i rävgiftet som tydligen även kan kallas kaffe som framkallade den chockartade utvecklingen, för helt plötsligt hade jag gjort arbetsinsatser som närmast kan liknas vid lösningen av Fermats gåta. Brutalt tillfredsställande.

Roliga felsägningar av femåringen.
- Man måste mela de sig. Jag menar mela de... nej, mela de... MEN!?! Vad heter det?
- Menar du dela med sig?
- Jo, precis, mela de sig.

Skatten i grottan blev "skratten i gottan" och han blir så arg medan det är sååå svårt att inte skratta.

-33 kalla grader får Volvon att stöna bekymrat, men här är det Ice Age på tv:n och tjocksockar på fötterna.

Chock?

Nej, inte det heller. Det händer så otroligt lite här hemma just nu. Det är så mellanmjölkigt det kan bli. Det är kallt ute, men inte för kallt. Barnen och jag har varit sjuka, men inte för sjuka. Vi äter mat som inte är god, men den är inte dålig heller. Barnen är inte glada, men inte arga heller. Jag är inte trött, men inte pigg heller. Jag skulle behöva någonting att studsa till över. Kanske inte en chock, men någonting bara.

Det blir till att jobba lite imorgon, sedan vara ledig till och med måndag. Maken börjar, som tidigare nämnts, också imorgon. Barnen får vara hos morfar och på så sätt kan de vara lediga fram till den elfte, vilket känns bra. Storebroren längtar dock hur mycket som helst till förskolan och lillebror har skaffat sig hemska sovvanor. Det blir bra med vardag och rutiner... och mera mellanmjölk.

Apropå mellanmjölk läste femåringen just det ordet på mjölkpaketet.
- Vet du varför det heter mellanmjölk? frågade han allvetande, varpå jag svarade nekande.
- För att man ska dricka det till mellanmål.

Eller hur.

Nä ja ha tontebysser inte

Snart tvååringen är bestämd och använder inte bara kroppsspråket för att göra sig förstådd. Det är stor skillnad i jämförelse med storebroren som knappt sade någonting när han var två. Med större delen av lillebrors garderob i tvätten försökte jag ta på honom byxorna till tomtedressen, men nope.
- Nä ja ha tontebysser inte.

Igår vid tvagningen lät det:
- Nä inte tvätta håre ja mej.

Femåringen äter frukost oändligt långsamt. Under tiden läser han på fil- och flingpaket. Då vill lillebror också läsa och sitter och ljudar de bokstäver han har hört:
- I, o, a, c!

Storebror har oändligt tålamod, ibland ska tilläggas.
- Alltså, han kan ju inte läsa, säger han till mig, men vänd till lillebrorsan säger han:
- Å vad du är duktig. Kan du läsa?
- Ja, blir svaret nådigt.

Nu ligger de framför tv:n, den äldre helt absorberad av ett icke uppbyggligt barnprogram och den andre med flera telefoner omkring sig. Han svarar i dem i tur och ordning, varpå han säger:
- Heeej. Kicki jobbet? Ja. Bra. Okej.

Det tredje barnet

Nej, det är inte en tidig roman av Doris Lessing. Det är min högst personliga reflektion över maken: det tredje barnet. Det finns mycket som pekar på att han är ett barn:

1. Han börjar ofta busa innan det är läggdags. Nej, jag menar inte att han busar med mig och hoppas på vuxenlekar, utan bus med barnen så de är lagom speedade innan de ska gå och sova.

2. Han kom hem med (ytterligare) en radiostyrd bil. Åt barnen. Visst. Eller hur. Sedan glor han irriterat på dem när de turas om att leka med den medan han i hemlighet hoppas att de ska somna snabbt så att det blir hans tur att leka.

3. Han vände upp och ner på halva gården idag så att skotern kom i körbar dager. För barnens skull. Men eller hur.

4. Han är bara en liiiiiten bit från att ta en av följande kataloger - Jula, Kjell & Co eller Clas O - och sedan greppa saxen så att han kan börja klippa ut allt han önskar sig. Ååå! Häjn vill ja ha!

5. Han kan knappt vänta på att få gå upp och bygga med Lego efter maten.

Nej, han är lite vuxen ibland också, t.ex. när han drar på sig snickarbyxorna och greppar långvattenpasset för att gå ner i källaren där han bygger en vägg och sätter in element. I och med att detta är sagt, med syrlighet och kärlek, en blandning av sött och salt, fortsätter ledigheten som faktiskt börjar kännas lång.

Konjunktiv?

- Alltså! Tv:n funkar inte. Det är som vore den inte på, säger nyblivne femåringen irriterat när han inte lyckas slå på tv:n som han brukar på morgonkvisten.

Detta vore. Konjunktiv form, halv nio på morgonen. Det är uppfriskande. Om det nu är konjunktiv. Mina grammatiska kunskaper har pinsamt nog lämnat landet.

Första löftet avklarat...

Jag har redan gått ner några kilo, så mitt första nårslöfte är på G att uppfyllas. Det var ingenting planerat, men snabbt och effektivt har den verkat. Metoden? Att falla på knä och tillbe porslinsguden.

Har hela gårdagen borta. Var sängliggande, lika patetisk som Ivenhoe. Hade i likhet med honom en alldeles egen Rebecka som tog hand om mig. Maken åkte och köpte Cola åt mig. Han till och med "dåonkne" drycken åt mig - alltså gjorde den avslagen - vilket torde vara belagt med livstidsstraff för övergrepp mot den ädla drycken.

Andra nyårslöften ska jag ge när jag är säker på att jag kan uppfylla dem. Återkommer.

10-talet

Nu är det här. 10-talet. Så snabbt som åren går kommer vi snart att tala om 20- och 30-talen och inte mena T-Fordens lansering, tändstickskungar eller depressionen. Mycket nytt står för dörren, även om det inte känns så stor skillnad mellan klockslagen 23.59 31 december 2009 om man jämför med 00.01 1 januari 2010. Det är som när man fyller 30: jag tänkte nog att jag skulle känna den där stora känslan. Känslan av att äntligen ha blivit vuxen. Men det hände inget. Det hände inte så mycket ikväll heller, förutom att vi hade det sååå trevligt och nu har hårt sovande barn i sina sängar.

Ändå vet man lite grann vad som väntar under det nya året: Ivanhoe, historiens största anti när det gäller hjältar, kommer att vela i valet mellan två vackra kvinnor, han kommer att välja fel det här året också, han kommer att ligga och stöna av smärta 2/3 av filmen innan han vinner sista striden på walk over.
Sedan väntar tvåårskalas för lilleman. Han har aldrig varit liten utan blev stor så snabbt. Jag kommer knappt ihåg att han inte gått, sprungit, slagit sig eller pratat.
Jobb, jobb och jobb. Roligt och jobbigt.
Bröllop. Det blir mycket trevligt. Brudparet i fråga kommer säkert att bjuda på stora överraskningar och det känns ungefär hur spännande som helst.
Etc.

Samtidigt bjuder nog tiotalet på många oväntade händelser också. Tack och lov. Tänk om man visste vad som väntade - då skulle jag nog inte vilja vara med. Tjoho, tjoho här gungar en ko.