Sagt med ett leende

- Du är en jävel.

De orden kan verka hårda. De är hårda när man ser dem i skrift. Yttrade med ett hatiskt tonfall kan de bli mycket hotfulla. En av mina adepter äntrade salen där utbytet av fortbildning skulle genomföras, gav mig ett strålande leende samtidigt som han skakade på huvudet. Sedan kom orden. De är så pass fula att jag inte skriver dem igen och visst var det så att jag studsade till lite. Mina hjärnhalvors synapser arbetade för högvarv för att koppla orden till vilken händelse han kunde referera till, försökte avläsa allvarlighetsgraden i det sagda och sedan var jag beredd att ikläda mitt anlete en oförstående och framför allt oskyldig min.
- Jag? Mycket har jag blivit kallad (egentligen inte, men det lät bra då) men aldrig det.

Anledningen var att jag fört dem bakom ljuset, fast på ett omtänksamt sätt och med mycken pedagogisk baktanke. Efter min förklaring tror jag att de förstod det också och vi skrattade åtminstone tillsammans innan tio minuter hade gått.

Tänk så många möten man får till stånd eller utsätts för under en dag. Bara idag har jag träffat nästan nittio elever, ett tjugotal kollegor, ett femtontal datorkursare, ett tiotal kalasfirare och fyra tappra innebandytjejer. Jag är för trött för att räkna efter hur många det blir, men visst ursäktar det att jag kallar en Viktor för Emil eller att jag glömmer om jag lagt i fem eller sex mått kaffe?

En källa till outsinlig glädje

Sonen satt i baksätet av Schwållvon och funderade över om flygplan kunde ha röda lampor.
- Ja, det kan de.
- Då är det där en mast, för den står alldeles stilla.

Han är en god förebild för sin lillebror. När han bjuder honom av sitt godis, bjuder lillen tillbaka. När han tvättar håret först gör sedan lillen samma sak utan protest.
- Visst är jag bra så han ser hur han ska göra?
Absolut. Bäst. Alla gånger.

I kvällsbadet gjorde grabbarna sitt bästa för att imitera Manneken Pis och gav uttrycket kasta vatten en helt annan innebörd än det vanligtvis har när de badar. Det skvalades stående, ner i små tillbringare under stora lyckliga tjut. Detta manliga attribut - en källa till outsinlig glädje?

Birgittasystrarna i Vadstena

Jag ramlade över en sådan rolig sida där man får en inblick i Birgittasystrarnas vardagliga liv. Det är en rolig nunna som författat svaret på frågor från allmänheten och hedningarna:

Hur är det att bo i ett kloster?
Som att ha en massa syskon. Vi delar allting med varandra, glädje och bekymmer, choklad, böcker och arbete. Vi blir osams ibland, precis som vanliga syskon, men vi ställer upp för varandra.

Vad äter ni?
Vanlig husmanskost (som en av nunnorna lagar) – och till någon stor fest fantastisk festmat.

Gör ni medicin av örter i er trädgård?
Nej. De hamnar i soppan. Vi har inte så många och de flesta är matnyttiga.

Är det förbjudet för er att dricka alkohol?
Nej. Men vi dricker med måtta. För mycket kaffe är också skadligt, för mycket ärtsoppa eller Fanta likaså.

Det finns annat roligt också och vill du läsa mer kan du gå hit.

Knäckt, men inte bruten.

Vi har inte kokat knäck och kommer förmodligen inte att göra det heller. Knäck i min mun kan liknas vid en fientlig attack med svåra demolationer.

Jag har varit trött i veckan. Allt som varit kommer ikapp i efterhand. Trött, men inte knäckt. Inte på något sätt nedbruten alltså.

Det är ingen som extraknäcker heller. Däremot har just-fyllda-femåringen knäckt läsningens mysterium. Vid kvällsläsningen ljudade han sina första meningar och fick ihop alla orden till innehållet: "Då fnissade Lisabet så att hon nästan ramlade i skurhinkarna." Skurhinkarna blev för svårt, så det ljudade pappan, men sedan var innehållet glasklart. Jag känner mig häpen över att han går vidare i sin utveckling utan att vi medverkar på något direkt sätt. Vi övar aldrig på att läsa förutom när han själv frågar efter det, men nu har han läst flera meningar och verkar inte tycka att det är någonting speciellt med det. Han spelade Superhjältespelet på Bolibompasidan, varpå han läste: "Du måste rädda alla djuren."

Kaos och kalas i en salig blandning när några småvänner kom på besök och uppvaktade ovan omskrivne femåring. Det känns nästan som söndag, nu när vi lugnat ner denna lördag och det kommer att kännas som en bonus att vakna upp imorgon och veta att den lediga dagen återstår. Och det är min tur att ha sovmorgon...

Omvårdnadsepikris

Jag tycker att det är lite konstigt att man från sjukvården ringer upp ett mobilnummer och talar om att man glömt skicka med en omvårdnadsepikris, samt anger vem det gäller. Det hände mig idag och fastän jag inte har den blekaste aning om vad omvårdnadsepikrisen är, vad den innehåller eller ska användas till tycker jag att det inte känns så bra. Om man inte får tag på personen man söker kanske man ska försöka ringa igen. Eller kontrollera att människan som läst in sitt telefonmeddelande är den person man sökte. Jag presenterar mig med namn i mitt talsvar och därför torde det stå klart, tämligen snabbt, att jag inte är den som skulle ha sett omvårdnadsepikrisen. Eller?

Kommersiell sanning

Kanal 5:s Arga snickaren-fall, alltså herrskapet i behov av hjälp, kom till en viktig insikt ikväll: Det går lättare att samarbeta om man hjälps åt. Det är en sanning man inte får serverad varje dag.

Nu går allt snabbt: måndag, tisdag, torsdag, söndag. Snart jul, snart bröder och systrar hemmavid, snart lov - tack och lov.

Innebandymage

Innebandymagen är igång efter en genomkörare i en liten sporthall med ettriga spelare. Skönt i kroppen - och i knoppen. Härligt. Någon försökte tappert hålla koll på ställningen, men jag menar som så, att jag kör lite golfräkning. Jag håller mer reda på om det går bra för mig, om mitt handicap förändras till det bättre eller till det sämre. Idag var det plus minus noll. Några mål, några tabbar.

Jag har precis blivit supersugen på att ha en liten julsångskväll. Ett piano, några sångsugna, några jullåtar, lite bluenotes, lite glögg, lite fnitter och mycket prat. Något för torsdagsgruppen eller? Ingen behöver höra oss...