Finns det en, finns det flera - Mhairi McFarlane

McFarlanes senaste roman är som en fräck saga där välvuxna män med käkar värdiga snöplogar eller vackra kvinnor som snubblar över sin egen självkänsla på intet sätt hotar att göra tillställningen patetisk.

Tänk Disney: en skön kvinna som ödmjukt inte förstår att hon är vacker. Tänk prinsen (i det här fallet en filmstjärna) som i första mötet med hjältinnan inte gör ett gott första intryck. Tänk er en besvärlig granne med skränande papegojor, nära vänner (varav en rödhårig!) som brutalt levererar sanningar när tillvaron är skör. Lägg till en jobbig lillasyster och koka ihop 430 sidor under omrörning. Ah!

Jag gillar Edie, eftersom hon på intet sätt är perfekt. Hon är tvärt om ganska klantig, men på ett sådant roligt sätt att man står ut med henne. Med fördomar, fräckt språk och impulsiva handlingar blir hon först kär i en karl som inte är bra för henne innan hon blir kär i en annan karl som hon tror är för bra för henne.

Jag ska inte avslöja just något mer om handlingen, utan bara uppmuntra alla som behöver må bra att slå sig ner och njuta av åkturen. På ett sätt följer romanen de formler vi alla känner till så väl, men samtidigt tar den några sidospår som vi inte är vana vid. Det blir inget självklart "så levde de lyckliga i alla sina dagar", samtidigt som hjärtat fladdrar behagligt hela vägen in i mål, för belöningen vilar i den allra sista meningen. Det är aldrig så enkelt som i sagorna, för Askungen drev antagligen prinsen till vansinne med sin städmani och Snövits prins blev säkert less på de sju kortväxta typerna med alla sina personligheter till slut. Här blir det något annat, men fortfarande en saga. Bara... lite uppdaterad. Och jag gillar't. Mitt krassa, norrbottniska hjärta har njutit av denna varma dag, eftersom det antagligen var den sommaren, men jag fick i alla fall en trevlig sommar.

Sidoanteckning: min blida inställning kan ha påverkats liiiite av att min blogg är citerad på insidan av bokens pärm om en annan roman, Det är inte jag, det är du. Fåfängan, alltså...

Bild lånad av förlaget.

Stalpi - Stefan Spjut

Nå.

Uppföljaren till obehagliga Stallo heter Stalpi och nu har det gått tio år sedan Susso och människorna runt omkring henne drabbades av de väsen som rör sig i samhällets utkant. Man kan inte kalla det för oknytt, det som karaktärerna i boken har att göra med, eftersom det låter alltför ofarligt, utan det är istället något långt mörkare och mycket mer skrämmande än så.

En varg har infångats och ska fraktas från Norrbotten till södra Sverige, men någon yttrar olycksbådande orden att "det där är inte en varg". Lastbilen kommer aldrig fram och ödena för föraren och passageraren är inte nådigt. Hela den infekterade debatten om vargens vara eller icke-vara är en sak, men när hela samhällen drabbas av självmordsvågor samtidigt som brutala mord genomförs blir folk rädda på allvar.

Susso får besök av sin barndomsvän Diana, eller Jana som hon också kallas, i ett försök att återknyta kontakten, men snart kommer alla inblandade att önska att de bara hade tittat åt ett annat håll. Susso har länge varit övertygad om "trollens" existens, men läkaren Diana, naturvetenskapens rationella företrädare, förstår snart att livet aldrig kommer att bli sig likt igen.

Det här är spännande, men jag önskar att jag hade Stallo, den första delen, mer färsk i minnet. Namnen och platserna flyter ihop för mig och trots att det står på baksidan av boken att romanen är fristående så finns det en vits med att ha sammanhangen tydligare kopplade i hjärnan. Jag älskar språket, eftersom det norrbottniska talspråket ramar in det krassa och fåordiga i både ordföljd och uttryck. Jag gillar också naturen och inställningen till den, eftersom jag sitter på min altan och läser med norrländska furor djupt rotade omkring mig as we speak.

Bild lånad av förlaget.

Om du ska läsa poesi men inte är så van...

All läsning är bra läsning. Om du läser något som du tycker är ovanligt bra så kan du googla sedan. Om du till exempel en gång råkat lyssna till Solja Krapu och typ råkat bli kär i henne bara för att hon är rolig och har högklackade röda skor på sig medan hon, på sjungande finlandssvenska, levererar vardagsrealism med tårframkallande humor och befrielse - då kan du ha så tur att du hittar youtubeklipp som du kan trösta dig med när diskbänksrealismen i ditt eget liv blir alltför detaljerat. Jag. Älskar. Det. Här.

Nioåringens filosofi och fantasi

På väg till badhuset för att hämta kvarglömda grejer:
    "Jag är glömmarmästaren."

På väg till badhuset för att hämta kvarglömda grejer:
    "Ser du det där molnet, mamma? Det ser ut som en trollkarl som vilar i en puppa."

Ikväll, böjd över toalettstolen:
    "Det känns som om jag ska kräkas. Jag känner hur det bränner i halsen och jag vill svälja men det går inte och jag svettas och jag vet att det kommer att kännas som om jag inte kan andas."
    "Ta det bara lugnt. Jag håller undan håret och det finns papper som du kan torka dig med och vatten om du vill dricka", säger jag.
    "Nu kommer det. Nä, det kommer inte, men jag känner att det snart kommer. Kan jag inte äta chips då?"
    "Om du vill äta chips kan du göra det, men det blir inte så trevligt om det kommer upp och då kanske du aldrig mer vill äta de där chipsen", säger jag (trots att jag aldrig har känt så själv, för oavsett vad jag har spytt, kräkts eller kastat upp så har jag inga problem med att äta det dagar senare - maten jag har ätit alltså, inte spyorna).

Sedan pysslade vi egna pokémonkort, spelade Lego-Hobbit och funderade över ätande eller icke ätande av chips. Svåra frågor en fredagkväll.

Det här med att flytta hemifrån när man är nio år gammal

Nioåringen funderar över hur det ska bli när han flyttar hemifrån. Han vill veta vad vårt hus kostade och när han hörde summan blev ögonen stora.
    "Oj! Då måste jag skaffa ett litet hus."
    "Hur stort hus tror du att du behöver då?"
    "Ja, jag tror att jag behöver ett kök. Kanske ett vardagsrum och någonstans att sova."
    "Tänker du skaffa barn då?"
    "Ja, två tror jag."
    "Mm, men då kanske de behöver var sitt rum eller tänker du att de ska dela?"
    "De kanske kan sova i en våningssäng och då behöver jag inte så många rum."
 
Vad saker kostar och hur han ska skaffa pengar till att köpa alla saker är några av de saker han tänker på just nu. När jag säger att han kommer att behöva ett jobb blir han fundersam, för vad ska han jobba med?

    "Jag tror att jag ska bli förskollärare som mormor och Hanna (moster), men sedan ska jag också jobba i en affär och sälja roliga saker."

Perfekt.

Lilla gumman - på förekommen anledning

Problemet med att kallas "lilla gumman" - och alla variationer på detta - är inte förminskandet i sig, utan att jag hinner tänka att "det kanske inte är någonting att reagera över". Så. På förekommen anledning.

Ändå: jag har pratat med mina elever om härskartekniker och eftersom de var åskådare till spektaklet regerade de i mitt ställe, eftersom jag valde att inte reagera där och då. Inte inför dem. "Varför sa du ingenting? Du har ju sagt att man kan göra upp strategier för att bemöta dem när man utsätts för dem." Svaret är, att jag väljer som strategi att inte ta det där och då, utan en halvtimme senare när pulsen är långsammare och den värsta reaktionen har lagt sig. Sedan skickade jag mejl till högsta cheferna och alla berörda där emellan.

Resultatet: en skamsen man utanför arbetsrummet några timmar senare som bad så mycket om ursäkt. Väl så. Jag vill inte göra en cirkus av det här, för det underhåller inte någon, men däremot har andra valt att låta det bli ringar på vattnet. Det är deras beslut och inte mitt, men jag gläder mig oerhört över att alla, alltså samtliga, utan tvekan erkänner att det sättet att tala till en annan människa inte är acceptabelt. Inte någonsin.

Sport är också kultur. Kultursport eller sportkultur...

Okej. Några av de största sporthändelserna som någonsin har visats på svensk tv. Eller internationellt också, naturligtvis, men jag hoppas att jag aldrig glömmer några av de här ögonblicken. Det enda jag inte hittar på nätet där ute är när Per Elofsson gråter efter herrarnas bragd i femmilen.

Charlotte Kallas upphämtning, varsågoda:



Eller när Sverige kvitterar till 4-4 mot Tyskland, efter 0-4 i underläge:



Eller för all del, Zlatans uppvisning mot England, första matchen på Friends arena när de vinner med 4-2:

ame>

Och självklart:



Men sedan har vi också, kvällen när vår yngsta grät för att vi skrek så högt:



Och sedan det här:


Det finns mycket mer - och här har det mest blivit fotboll och skidor, men ändå.

Döden döden...

Ingen livsfråga är så stor som döden. Med en 88-årig kvinna som nått vägs ände samtidigt som en 53-årig arbetskamrat också har gått till den sista vilan krockar tankarna med varandra när den absoluta, definitiva punkten sätts, i alla fall så vitt vi vet. Många mysterier har människan löst, men inte döden.

Barnen, nio och tolv år gamla, fick följa med för att ta ett sista farväl av makens mormor, en kvinna som sett det positiva i livet, som alltid visat omsorg och som många gånger uttryckt sin visdom över mat och fika som har serverats. "Jag har haft ett bra liv", konstaterade hon för ett tag sedan och vilken välsignelse det måste vara att kunna summera levnadsdagarna på det sättet. Hon har på intet sätt varit utan prövningar, men ändå kan hon säga så. Barnen ville inte se henne, för tanken på att befinna sig i samma rum som en död människa skrämde dem. Därför är det ännu viktigare att faktiskt åka dit, det är jag övertygad om. Visst var det lite spänt först, men kanske mest på grund av att alla vuxna grät och skrattade om vartannat. Plötsligt kom barnens farmor och bjöd på choklad och de visste inte vad de skulle svara. Det blir ju så: man gråter och i nästa stund delar man ett minne - för döden gör så, i alla fall med mig. Plötsligt väller tankarna fram om sådant som sagts och gjorts och oftast slutar det med ett skratt - mitt i tårarna. Hur ska man förstå det som barn?

Barnens kusin var mest överraskad över att hon var hel. All död som barnen sett, mest troligt på tv, är av den onda och bråda sorten, men så var ju inte fallet här. Vi har städat undan döden och därför blir den än svårare att förstå. Jag berättade för barnen att när mor- och farföräldrarna var små hade man de döda hemma hos sig en tid för att andra skulle få tillfälle att komma förbi och ta ett sista farväl. Min pappa har berättat om sin farmor som lades på vardagsrumsbordet innan det var dags för begravning. Det kan låta makabert för oss idag, men döden hade en mer naturlig plats förr i tiden, även om den inte var lättare att förstå.

Det är värre med en människa som på alla sätt kan anses vara för ung. 53 år. Det mest påtagliga är att många andra på jobbet är lika gamla och kontrasterna blir stora. Sjukdomsförloppet var på många sätt hastigt, men samtidigt gavs många tillfällen för samtal och det tar jag med mig, både i ljust och mörkt minne förvarat. Tankarna om vad som händer efter döden, vad meningen är, vilka vi är och vad som är meningen är många av de frågor som jag och den här personen hann avhandla, inte minst när vi åkte iväg och fjällvandrade med jobbet. Jag vet inte vad jag ska tänka i nuläget, för döden är inte enkel.

Jag blir trött av döden. Den är utmattande.

Ett litet liv

Ett litet liv är en stor berättelse. Det är svårt just nu att påbörja någon ny läsning, eftersom Judes livsöde ligger kvar hos mig. Jag menar vad jag skrev i Bokgalleriet - läsningen kräver att du har en vän som antingen har läst eller som läser boken samtidigt, eftersom du kommer att behöva någon att prata med.

Frågan är nu: hur går jag vidare?

Läst och tittat

En del böcker har det blivit under julledigheten, men inte lika många som fordom. Å andra sidan ser livet ut så just nu och det är väl bara att acceptera, eftersom kurslitteratur och elevtexter försöker överträffa varandra i ömsesidig förökning. 

För lästips är det bara att gå in på Bokgalleriet för att läsa vidare och det är ändå en del guldkorn som har vaskats fram ut gömmorna. I övrigt är det serier och film som stått för de stora överraskningarna. 

Eye in the sky - en gudomlig Helen Mirren som med en skådespelarensemble to die for guidar publiken genom den omöjliga frågan om när det är rätt att skjuta en missil mot civila. 

Westworld - En fantastisk skådespelarsamling med bland annat Evan Rachel Wood, Anthony Hopkins och Ed Harris i en futuristisk nöjespark där androider knappt går att skilja från människor. Vad händer när androiderna börjar utveckla ett självmedvetande och kräva sina rättigheter och verkar vara bättre införstådda med vad som måste anses vara rätt och fel? 

Skam - det tog tid för mig att närma mig den här norska pärlan, mycket på grund av att så många andra hade haussat upp förväntningarna till astronomiska höjder, men när jag väl hade tryckt på play... så tog det ändå en halv säsong innan jag förstod vad the fuzz was about. Men. Så. Gullat! Favoriten: när Isak berättar för Jonas och Jonas fortsätter äta sin kebab. Jag säger inte mer än - så bäst. 

Walking Dead och Game of Thrones - man måste ju se klart när man ändå har börjat. Walking Dead: det måste ju betyda någonting att lillflickan fick namnet Judit, eller hur? Krigarprinsessa på det? I övrigt - liiiite för långsamt berättande. Jag menar, ska de fortsätta att upprätta små tillflykter som ständigt intas av psykopatiska massmördare samtidigt som det ursprungliga hotet mot mänskligheten blir en perifer väsande kör av odöda? Och GoT: visst har det dött färdigt lite folk nu för ett tag så att vi kan börja skapa lite nya allianser? 

American Odyssey: hon-där-vad-hon-nu-heter som också är huvudrollen i Marcella är fantastisk och serien håller toppklass. Lysande. 

Sherlock: först förstod jag inte storheten med Cumber-mannen, man jösses så bra serien är. Hoppas att ingen någonsin förringar Martin Freemans betydelse för exakt hur bra det är. 

I övrigt står youtube för den största källan till sevärda klipp och om du har torka, så sök upp valfritt tacktal av Hugh Laurie på Golden Globe-galorna. Den senaste bjöd på en känga åt den tillträdande presidenten och det är så där smart, brittisk humor när den är som bäst. 

Årets nobelpris

Tja. Så svensklärare jag är känner jag mig tämligen likgiltig inför årets val av pristagare. Bob Dylan. ändå. För mig är det här dagen när Therese Johaug åkte fast för dopning. Jag vill tro gott och hoppas att det ska vara ett misstag, men det är den där röken alltså. Det brukar ju betyda att det också finns en eld.

Titt-tips

1. Filmen Eye in the sky. Helen Mirren är i gott sällskap av superskådespelare som gestaltar att drönarattacker inte är något enkelt beslut. Fantastisk välgjord film och så smart uppbyggd historia. Alla led presenteras, från brittisk militär till en liten kenyansk flicka som säljer bröd. Alan Rickmans sista film, bara en sådan sak.

2. Now you see me: smart film om illustionister intrasslade i svårigheter. Uppföljaren har nyss gått på bio och är också väl värd att se!

3. Tv-serien American Odyssey med Anna Friel som också imponerade i tv-serien Marcella.

Väckelse

Sällan har så få böcker lästs i det här huset som i sommar. En av dem är dock Stephen Kings "Väckelse" och jag är alldeles yr av de bibliska och musikaliska referenserna. Pastorn som brottas med sin Gudstro heter naturligtvis Jacobs och alla covers huvudpersonen Jamie tvingas genomlida går i E-dur. Snacka om hopp och förtvivlan!

Mer om boken i Bokgalleriet.

Mina drömmars stad - P. A. Fogelström

Så har jag då till slut mött Henning. Även om Strindbergs Röda rummet nämns i den här boken så är det här allt annat än ett Stockholm i fågelperspektiv. Det är snarare ett Stockholm i grodperspektiv, där smutsen och leran kletar sig fast på de av samhället redan utstötta. Här finns Henning: "Pojken drömde. Staden väntade."

Jag brukar inte ha en dåligt-samvete-lista över böcker jag inte har läst, men Fogelströms Mina drömmars stad är ett undantag. Jag som går upp helt och hållet i Moa Martinsson och Selma Lagerlöf borde ha förstått att det här skulle bli en upplevelse att minnas.

Människornas öde att förbli vid sin läst samtidigt som en önskan finns att barnen ska få en annan chans, en annan möjlighet blir Hennings och hustrun Lottens välsignelse och förbannelse. Det finns inga gränser för vad en förälder kan göra för ett barn som svälter. Trångboddheten, sjukdomarna, missväxten och kampen om jobben som ska ge försörjning beskrivs med smuts, blod, spruckna händer och krökta ryggar, men samtidigt: kärleken, solidariteten, det stora i att se det lilla - detta finns det också gott om.

Det går inte att sammanfatta handlingen i en sådan här bok på samma sätt som det är svårt för mig att påbörja läsningen av en ny. Alla människoöden ligger kvar och skvalpar i mig och det måste de få göra ett tag till. "Läs nästa bok i serien", sa någon, men jag vet inte om jag pallar med det just nu.

Årets läsupplevelse, möjligtvis, på delad plats med Ljuset vi inte ser.

Lagerlöf 4ever

Mamma och pappa gick på PMU och hittade de här: En samling bestående av 12 i skinnband inbundna böcker av Selma Lagerlöf.

Jag skrev en B-uppsats om Kejsarn av Portugallien, 19 år gammal och tyckte att Jan i Skrolycka var en märklig man. Sjutton år senare förstår jag honom mycket bättre.

Ändå slår det mig: när jag gick på universitetet pratade min etiklärare med mig om skillnaden på bildning och kunskap. Jag jobbade hårt på min kunskap men har inte förstått det  här med bildning förrän alldeles nyligen (typ fem år sedan).

Intertextualiteten är det som kan få håret på mina armar att ställa sig upp lika säker som att någon  underdog (typ Island)slår ett mästarlag (typ Portugal). Och Portugal/Portugallien får väl vara sinnebilden för detta. När jag läser Monstret i natten av Mats Strandberg och förstår allt med Kristallsjön/Chrystal Lake och Jasse/Jason i hockeymasken.

Nu sitter jag här och tänker att jag och maken måste skaffa ett barn till, bara för att kalla honom för Ingmar om det blir en pojke och Gertrud om det blir en flicka. Jag älskar Jerusalem i alla dess former och om du inte har sett filmen måste du göra det. Låna den av mig, för den säljs inte längre. Nu. Nu är det semester.

Det här med schack, alltså...

Det blev en hård match där ingen direkt stod som vinnare. 

Åttaåringen vann för tredje gången och tillät skadeglädjen ta sig oproportionerligt stort uttryck. 

Det här är bara så vackert...

Det finns inget annat ord för det. En av de största av sitt slag tillsammans med en av de största av sitt slag. Tänk bort åttiotalsmusiken och titta på samspelet.

Hellre en zombieapokalyps...

Jag föredrar en zombieapokalyps framför att se Donald Trump som vinnare i det amerikanska presidentvalet. Vid en zombieapokalyps finns det åtminstone en liten chans till överlevnad. 

Det finns inskränkta människor i den här världen och en släkting till mig är en av de värsta av sin sort - eller den mest framgångsrika i att se världen i svart eller vitt, hur man nu föredrar att se det. Hon har utgjutit sig över hur FRUKTANSVÄRT det är att en av personalen på dotterns skola har pratat om transpersoner som någonting som bör accepteras. Jag har varit tvungen att sitta på händerna för att tvinga dem att inte skriva obsceniteter om vad hon kan göra med sina högerkristna inskränktheter. Ja, hon bor i USA och nej, det är ingen ursäkt. 

Jag arbetar med några av de mest underbara människor som någonsin har beträtt denna jord. Punkt. 

Första dagen på långhelgsledigheten tillbringades i solen med en god bok - och som den var god. Om du inte har läst Stora små lögner, eller Öppnas i händelse av min död för den delen, så föreslår jag att du läser den/dem nu. Slut på meddelandet. 

Att sniffa lim

Att sniffa på lim är kanske inget jag skulle rekommendera, men det kan också vara alldeles, alldeles underbart. Jag går igenom 1900-talslitteraturen med mina elever just nu, vilket i runda slängar innebär att jag möter 60 individer - röstberättigade, unga vuxna, ibland små - som för första gången ska möta Nils Ferlin, Brecht, Södergran, Kristina Lugn, Tranströmer, Winnerbäck och Euskefeurat. Jag har världens bästa jobb.

Idag sniffade en elev på limtuben som gruppen hade fått för att klistra ihop en dikt av Nils Ferlin. "Barfotabarn" hade hackats upp i mindre delar för att de skulle få sätta ihop den till passande strofer och verser och en grupp började gräla med varandra eftersom någon menade att det inte rimmade. Någon annan gastade att "det måste väl för helvete inte rimma!". Ändå njuter jag, för de är engagerade i poesi. Vi lyssnar på Lars Winnerbäcks "Ballader om konsekvenser" och pratar om allusion. Om Pippi, Rasmus på luffen och Ronja. Om rim och symboler. Killen som sniffar på limmet får dessutom lära sim om Proust och hans lindblomste och madeleinekaka och hur smakerna och dofterna leder honom tillbaka till sin barndom - och samme pojke, välväxt och stor och liten på samma gång - kan prata om hur han kommer ihåg att limmet luktade precis så när han gick i sexårs...

Jag är full av energi, för första gången på sju år, och toknjuter. Pratar med maken om absolut helt och hållet oromantiska ting, typ vem som har följt med i en lastbil, om att folk tittar på en om man har gått ner i vikt eller om man har klippt och rakat sig, och samtidigt finns en känsla av romantik i det oromantiska. Bara en sån sak.

Barnen har kompisar, jag gör en saltinbakad fransyska, yngsta grabben käkar popcorn och tittar på roliga filmer... Livet är gott. Man kan behöva påminna sig om det ibland.

Ingen av oss hade särskilt tur när vi tänkte...

En helt vanlig måndagsmorgon i vårt hem (trodde jag i alla fall att det skulle bli). Jag steg upp lite tidigare än vanligt, åttaåringen kom på att han hade lite läxa att göra, så han följde med upp. Jag duschade och gjorde mig klar. Vid tjugo över sju tänkte jag att jag skulle ropa ner elvaåringen, eftersom han vill att jag väcker honom innan jag åker. Jag ropade, men fick inget svar. Jag gick upp, eftersom jag trodde att han satt på toaletten och kanske inte hörde mig. 

Toaletten var tom och elvaåringen var inte på sitt rum. Han fanns inte nere och inte i källaren. Jag gick ut och letade efter honom, men han fanns ingenstans så jag försökte ringa. Kom till röstbrevlådan. Åkte iväg med åttaåringen till fritte och sedan tillbaka för att leta den äldre. Förklaringar till hans bortavaro poppade upp: 

1. Någon har kommit in i huset under natten och endast tagit elvaåringen. 

2. Han har rymt hemifrån. 

3. Något övernaturligt... Nej. Jag visste att inget av ovanstående hade hänt, men jag fattade samtidigt ingenting. Jag åkte tillbaka och frågade åttaåringen om han hade träffat sin bror på morgonen. Svaret: ja, kanske, eller så var det igår. 

Enda förklaringen som jag såg det var att han hade åkt iväg med en tidigare buss, så jag åkte två byar bort för att kolla läget och fick leta en god stund innan jag äntligen fick syn på honom. Det var en tapper med tårögd son som fick syn på mig och förklaringen - han hade sett fel på klockan på en timme och skyndat iväg, eftersom han trodde att han var sen till bussen. Visst hade han märkt att ingen av hans klasskamrater satt på bussen och ingenting annat stämde heller, men han åkte vidare - med urladdad telefon och utan klocka. 

Så i eftermiddag, när jag retsamt frågade honom om han tänkte ta den tidiga eller sena bussen imorgon, höll han sig för skratt. Däremot himlade han med ögonen så våldsamt att jag blev rädd att de skulle fastna i det läget.