Tanken som räknas? Eller handlingen?

Jag minns när jag läste "När träden avlövas ser man längre från vårt kök" av Tomas Sjödin. Han sätter fingret på så mycket, bl.a. om sorg. I den här krönikan talar han om att det inte längre är lika vanligt att buga, t.ex. på en begravning, utan att det kan bytas ut mot en annan kroppslig gest och jag blev lättad när jag läste det här. Det är svårt att veta hur man ska bete sig på en begravning, först och främst för att det är en sådan laddad situation och sedan också för att det (tack och lov) är så pass sällan man går på begravningar. Viktigt för både en själv och för de närmaste anhöriga är ju att det känns som ett värdigt avslut, tänker jag. En mycket behaglig man det här, Tomas Sjödin, och här tar han udden av något som jag själv har funderat över när det gäller just att visa respekt och omtanke.

Sorgen är så märklig. Ibland när jag vill visa att jag beklagar sorgen känns just de orden, "Jag beklagar sorgen", så styltiga. Det rinner inte som en vårbäck. Det ligger konstigt i munnen.

Jag tänker på när jag själv hade varit med om det just då jobbigaste värsta, en graviditet som inte blev av, när en av vännerna med händerna djupt nerkörda i jeansfickorna stod i hallen som en av de första att hälsa på. Han sa:
- Ja, hördu. Det här sög ju.

Mer än så krävs inte för att sammanfatta. "Jag beklagar" hade känts konstigt. "Det här sög ju" kändes klockrent. Sedan är det inte så mycket det man säger som räknas, utan att man hälsar på.

Vissa menar att det är tanken som räknas. Jag är nog mer inne på att det är handlingen som räknas.