Världens starkaste Astridminne.

Ett av min barndoms starkaste svordomsminne är när Madicken och Mia brottas utanför Linus-Idas hus (de är på väg till doktor Berglund eftersom Lisabeth har petat in en ärta i näsan). Kampen är jämn, men slutar med att Madicken håller ner Mia mot marken och frågar: - Ger du dig?! varpå Mia svarar: - Inte för dig din djävulsunge!

Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var hemskt. När vi såg just den här filmen i dag, jag och barnen, lägger jag för första gången märke till hur hemskt Madicken också tycker att det är. Hon blir helt paralyserad och tappar fattningen så att Mia kan lösgöra sig och ge henne en saftig smäll på snoken.

För inte så länge sedan läste jag en essä om bl.a. den här scenen. Jag tror att essän var publicerad i DN och den handlade om klasskillnaderna i berättelserna om Madicken: om Alva som dansade med sotaren på balen när borgmästarinnan försökte tysta musikerna, men att de fortsatte spela som en solidaritetsgest mot sina likar; om just den här scenen med slagsmålet, att Mia vägrar att ge sig inför en borgarunge. Essän handlade också om Madickens funderingar kring vem som hamnar i helvetet och vem som klarar sig, men eftersom hon har hört Linus-Ida berätta att de ogudaktiga hamnar i helvetet tror hon nog att det är dit Mia är på väg när hon yttrar de där orden. Nu hittar jag inte den där essän och det håller på att driva mig till vansinne! Om det är någon som är bättre på att googla än vad jag är så får ni gärna hojta till!

Så djupt rotade de sitter många av de där Astrid Lindgren-filmatiseringarna. Det kan antagligen finnas en risk med att se dem igen, nu som vuxen, eftersom de riskerar att bli banala eller på annat sätt tappa kraft, men jag tror inte det.

Alva på balen med sotaren.
När Ronja blir sams med Mattis och han vrålar "Jag har mitt barn".
När Emil kör Alfred till doktorn i snöstormen.
När Tjorvens pappa inte har skjutit Båtsman.
När Rasmus får en egen kattunge.
När Lotta fixar en gran.